Ni minns kanske inlägget jag skrev om Ranelid och hans medverkan i Melodifestivalen? Om inte, så kan ni läsa det här. Jag tar upp det nu för att i det inlägget berättade jag om hur utanför man känner sig (på ett bra sätt!) när ALLA jävla spånhuvuden i ens närhet blir uppslukade av något och inte kan samtala om någonting annat alls (i det fallet: Melodifestivalen). Man hänger inte med i någonting. Som en liten semester från ens sociala umgänge, liksom, och nu har det skett igen.

Det började med att superhjältekavalkaden The Avengers gick upp på bio, och ALLA började tjata om Thor och Hulk och Iron Man och allt vad dom heter. Framför allt tycktes ALLA vilja tjata om den med mig, för “du gillar ju film, Joakim”. Vad mina mindre begåvade bekanta inte tycktes förstå är att jag inte är speciellt förtjust i superhjältefilmer. Jag får inte samma kick som typ ALLA andra verkar få av att se ett par av Marvels mer kända hjältar sparka röv, och när jag precis trodde att lugnet lagt sig, släpptes idag spelet Diablo III, och hela mitt facebook-flöde tycks nu enbart handla om det spelet.

Fan, det är inte coolt, hörni. Vet ni vad som är coolt? Jag. Jag är cool. Speciellt när jag rider på en Tyrannosaurus rex, samtidigt som jag skjuter med mitt maskingevär.

Ratatata!

Nu ska jag ta mitt coola ass och pallra mig neråt stan. Som den coola jävel jag är.

Fridens.

Jag gillar streamad teve. Följer fler program än vad jag vill erkänna, och det är jävligt nice att kunna bestämma när jag vill se dom, och således slippa behöva välja mellan att fortsätta kasta Chicken McNuggets i huvudet på någon gapig veganjävel eller knata hemåt för att inte missa kvartsfinalen av På spåret. Nice som fan. Eller rättare sagt; det skulle kunna vara nice som fan, om skiten bara ville fungera.

Jag vet inte hur frekvent ni som läser använder de olika playtjänsterna var och varannan tevekanal numera har. SVT play, TV3 play, TV4 play, Kanal 5 play, Kanal 6 play och så vidare. Tanken med dessa kanaler är ju att man ska kunna se de sända programmen i efterhand och slippa behöva passa tider och sånt, och tanken är ju god, men det hjälper föga när ingenting någonsin vill fungera ens lite grann.

Jag kom att tänka på det härom dagen när jag nyvaken och jävlig, med knullrufs och grus i ögonen kom utstapplandes i vardagsrummet, beväpnad med en kopp nybryggt mörkrostat i ena handen och min laptop i den andra. Jag slog mig ner jämte min tjej, flippade upp skärmen och klickade upp Kanal 5′s omåttligt överfittiga playtjänst. Jag letade efter programmet jag missade dagen innan, men det stod inte att finna någonstans. Fortfarande med den där nyvakna, lätt raspiga och lite, lite sexiga morgonrösten suckade jag irriterat “Horiga jävla bögfitta!”. För ovanlighetens skull (ehehe) hade programmet givetvis inte lagts upp ännu. Jag funderade lite. Jag har haft ett hatförhållande till de här playtjänsterna en lång tid nu. Om playtjänsterna hade varit en person, hade jag fortfarande velat umgås med denne då?

För att svara på den frågan måste vi först reda ut hur denne Play skulle vara som person. Låt oss kika på tjänsternas fördelar:

• Du kan se programmen när du vill.

Det är ungefär det som är fördelen med play-tjänsterna, och inte ens det gäller alla, men låt oss förbi se det nu. Personen Play skulle ju inte kunna visa program, för det är inte så… eh, personigt? Låt oss istället säga att Personen Play skulle vara en förbannat bra historieberättare. Ni vet, en sån som alltid har någon kul anekdot från livet att dra. En snubbe som vet mycket, och har bra koll på det mesta. Än så länge känns Play som en kille man vill ta en öl med. Nu, över till play-tjänsternas nackdelar:

• Programmen kommer ALDRIG upp i tid.
• Pausar du i programmet har du tur om du sedan får det att starta igen.
• Programmen är sprängfyllda med reklam. Det hade inte gjort speciellt mycket, såvida dom kanske någon gång om året kunde byta ut reklamfilmerna och kanske, vad vet jag, köra dom i någon annan jävla ordning någon gång? Jag osar av avsky när jag vet vilken reklamfilm som kommer härnäst.
• När det väl inte är reklam, tenderar det att lagga och/eller hänga sig. JÄMT.
• Bildkvalitén är horribel.

Sådär, nu ska vi applicera dessa nackdelar på vår kompis Play. Vi vet redan att han har många bra historier på lager, men nu får vi också veta att han aldrig kommer i tid. Skulle du vilja inflika något, eller bara be honom vänta med slutklämmen tills du hunnit tillbaka från ditt toalettbestyr, så är oddsen stora att han vägrar prata mer alls. Jag vet inte hur reklamig vår kompis kan vara, så låt oss istället säga att mellan varje historia eller anekdot så börjar han nynna på samma jävla låt. Som ingen gillar. JÄMT.

Saker och ting ser inte jätteljust ut när det kommer till min och Plays vänskap, det ser jag det. Ska han dessutom envisas med att stamma (lagga) och vara tvärful (dålig bildkvalité) så har jag ytterst svårt att se oss spendera ens en hel kväll ihop.

Jag hade ringt honom vid sextontiden och stämt träff på krogen vid åtta samma kväll. Först framåt tjugotvå hade han dykt upp och då beställer vi in bira. Jag frågar om det hänt nåt kul sen sist, och han börjar berätta om något roligt fylleslag eller nåt. Han stammar till och från sinnessjukt mycket, och det är ju som vi alla vet jävligt segt, men ändå liksom. Mitt i historien känner jag hur min blåsa börjar spränga, och jag signalerar att jag måste uppsöka herrarnas. Väl tillbaka till vårt bord sitter han tyst och butter och vägrar säga något alls. Jag köper en shot till honom och det verkar fungera. Han fortsätter historien och så fort han är klar börjar han nynna på den där jävla Rebecka Black-låten eller något liknande. Jag frågar varför detta ständiga nynnande, men får inget svar förrän låtjäveln är färdignynnad.

Jag tänker att jag står fan inte ut mer. Ful är han ju också, det jävla fanskapet. Jag bestämmer mig för att göra slag i saken, bjuder med honom hem till mig och dum som han är tackar han ja. När vi kommer innanför dörren sänker jag honom med en trasa kloroform som jag håller för hans näsa och mun. När han fallit medvetslös ner på golvet skrattar jag för mig själv. Kloroformtrasan, den sviker fan aldrig. När han lite senare vaknar upp har jag bakbundit honom på en stol, och kört in en gagball i hans fula, stammande mun. Jag snittar hans hälsenor med min katana och låter honom veta hur mycket jag hatar honom.

Efter att han sedan ha fått sitta och lida i någon halvtimme, den fule jäveln, begår jag harakiri åt honom. På honom, och det, kära vänner och ni andra jävla nätdagdrivare, det vore till skillnad från Play och de horiga tjänsterna han står för, nice som fan.

Fridens.

De gångna dagarna har varit lite småsega. Jag lirar fotboll två dagar i veckan tillsammans med ett gäng polare. I onsdags föll det sig som så att jag stod i mål och vaktade kassen, när en kille i motståndarlaget kom springandes och sopade iväg en hård jävla mörsare som jag med nöd och näppe hann blockera. När jag räddade skottet hörde jag hur det bokstavligt talat small till i min hand, och sekunden senare började det spränga något djävulskt i mitt högra lillfinger.

Osäker på huruvida fingret hoppat hur led eller ej omfamnade jag instinktivt högerhandens fingrar med mina vänstra och drog och tryckte om vart annat tills jag kände mig säker på att skiten satt där det skulle. Jag signalerade till avbytarbänken att jag ville gå av och när jag fått satt mig ner hörde jag med mina medspelare om någon må hända hade tejp med sig. Självklart hade just den här dagen ingen tagit med sig tejp, så jag fick hoppas på det bästa och spelade vidare i tio minuter till (som utespelare). Då det fortfarande sprängde så in i helvete i fingret, som nu börjat svullna upp rätt rejält, valde jag att gå av planen och knata hemåt för lite omplåstring.

Dagen efter bad jag min flickvän Camilla linda upp bandaget jag haft lindat runt min hand under natten och synen som mötte oss var allt annat än vacker. Mitt lillfinger var lika tjockt som min tumme, knallblått och det pulserade av smärta. Efter att ha ringt min lokala vårdcentral och förklarat situationen fick jag en tid bokat nere på sjukhuset för möte med läkare. Den vitklädde herren slängde en kik på mitt finger, sa “Oj då” och förklarade att det behövde röntgas. Jag bad till högre makter att det inte skulle vara brutet och efter de sedvanliga evighetstimmarna på den pappersklädda britsen kom beskedet: Det var inte brutet, men jag hade fått en spricka i det på ett ställe, och en benflisa hade rivit upp slitage på fingrets ledband. Ni vet, ungefär lika mycket gore som i hela säsong 2 av The Walking Dead.

Således har det inte blivit mycket till skrivande de senaste dagarna. Det är stört hur handikappad man kan bli av ett skadat lillfinger. Några paintbilder är det inte ens snack om än (men SNART!). Jag kikade lite i min ritmapp och hittade den här, som jag inte har publicerat ännu. Vi kan tillägna den till, tja, alla jävla slaskfittor som envisas med att lägga till folk i grupper på facebook istället för att bjuda in dom. Sådana jävla sprutluder förtjänar fan lite radioaktiv skit.

“Eat this, you filthy anal cunts!”

Vill jag gå med i era jävla skitgrupper (vilket jag ju självfallet inte vill) går jag med själv, okej? Bra! Nu ska jag och mitt lila lillfinger gå och få i oss lite jod så vi inte dör.

Fridens.

I förrgår var jag och min flickvän på bio och såg megahypade The Hunger Games, och ord kan nog inte förklara hur sinnessjukt jävla tokmycket den faktiskt sög på alla sätt och vis. Men jag tänkte trots detta försöka mig på att beskriva dess totala uselhet, så ni som läser slipper se skiten. För det är precis vad filmen är – skit. Skit i sin allra skitigaste form.

Usch!

Filmen The Hunger Games är, för er som inte vet, en rip-off av den japanska kultfilmen Battle Royale från 2000. The Hunger Games handlar om den unga tjejen Katniss (putmunsfian i bilden ovan), som i en dystopisk framtid tvingas delta i en tävling kallad Hungerspelen, som går ut på att deltagarna (som alla är ungdomar), placeras på en öde plats och ska ta varandra av daga tills endast en återstår och får återvända hem.

Nämnda Battle Royale utspelar sig också den i en dystopisk framtid, och handlar om ett gäng ungdomar som placeras på en öde plats och där tvingas utkämpa en kamp på liv och död, och ta varandra av daga tills endast en återstår och får återvända hem. Låter det bekant?

“Men åh! Det är inte alls en rip-off, Joakim! Filmerna skiljer sig ASMYCKET från varandra!”

Jo, det vore väl fel att påstå att de bägge filmerna är identiska, absolut. Battle Royale har karaktärer man bryr sig om, och som utvecklas under filmens gång, medan The Hunger Games har CGI-hundar som morphas upp ur marken på beställning av de ansvariga i kontrollrummet från Avatar. Och Stanley Tucci i jätteblått hår.

Jepp.

Efter att ha genomlidit vad som kändes som trehundra jävla år av speltid, under vilken dom åkt tåg, vaxat benen, skaffat sponsorer och avnjutit lyxiga middagar (VEM FAN BRYR SIG?!) börjar äntligen spelen jag löste biljett för att få se. Det enda positiva med den eeeeeeeeeeevighetslånga uppladdningen är att jag nu verkligen mer än någonsin längtar efter att få se alla dessa tråkiga och endimensionella ungdomarna DÖ SÅ JÄVLA HÅRT.

Dessvärre tycks filmens fotograf ha fått något typ av epileptiskt anfall precis när jag trodde att jag äntligen skulle få avnjuta lite sköna tonårsmord, Kameran skakar nämligen något djävulskt, som om fotografen (samtidigt som han drabbades av det där jävla anfallet) verkar ha hamnat på en markyta som drabbats av någon lokal liten jordbävningen som mäter typ 9,8 på richterskalan. Det går liksom knappt att uppfatta någonting alls, men lyckligtvis blir fotot stadigare efter en stund. Olyckligtvis PRECIS när vi istället för att hänga kvar vid de våldsamma ungdomarna istället följer efter den fega fittan Katniss som väljer att fly till skogs. Antagligen för att göra något tjejigt. Typ hitta en kille att prata om “viktiga problem” med eller nåt.

“Men helt ärligt nu, ser jag tjock ut i den här tröjan?”

Speltiden går och det enda som påminner om de där slafsiga morden jag trodde jag skulle få se är när de ansvariga använder någon typ av högteknologisk Batman-signal för att i himlen visa vilka av deltagarna som strykt med sedan sist. Det känns som om filmskaparna jävlas med mig. Typ “Hehe, medan du tittade på när tråkhoran Katniss klättrade i träd dog alla dom här tonåringarna på ascoola sätt. Synd att du inte var där istället, det var hur blodigt som helst. Sucks to be you!”.

Efter att ytterligare INGEN-FUCKING-TING hänt, börjar spelledarna framkalla en jävla eldstorm och vi som tittare ska antagligen tro att Katniss är i livsfara (men det gör ju ingen, eftersom det fortfarande är evigheter kvar av filmen och vi redan från början fattat att hon kommer vinna). Katniss bränner sig lite på benet (OMG!!!! HON ÄR SKADAD!!!!!1111 HON KANSKE KOMMER DÖ ÄNDÅ????!!!!!!!1111) och bestämmer sig för att, hör och häpna, klättra upp i ett träd. Kul.

Jättekul!

Det enda bra med allt detta jävla trädklättrande är om det bland alla dumma fangirls blir en trend att klättra upp i träd, och de sedan allihopa ramlar ner och bryter nacken.

Vid ett tillfälle i filmen, när Katniss för ovanlighetens skull sitter uppe i ett träd, kommer de genomonda mördarungdomarna och försöker skjuta ner henne med pilbåge. Efter att två av dom gjort varsitt försök och missat henne med en hårsmån bestämmer dom sig för att det är fucking omöjligt att döda henne på det sättet, och en av nötterna föreslår att de istället borde göra upp en brasa, tillaga lite mat och helt enkelt vänta ut henne.

För att elda ner trädet hon sitter i är en dålig idé för att?

Katniss kommer till slut undan genom att såga ner en bikupa, fylld med genomodifierade supergiftiga arsenikbin eller nåt över sina fiender, men blir dessvärre stucken själv på kuppen. Här fick jag en liten förhoppning om att hon kanske skulle ligga och kippa efter andan medan hennes hals sakta men säkert svullnar igen och kväver fittan under resten av filmens gång, men SJÄLVKLART ska hon ju överleva och fortsätta gå runt och vara boooooooooring.

Sedan händer något oväntat. Vi får se inte ett, utan TVÅ mord i bild, utan att kameran ska skaka sönder allt som finns. Dessvärre är det världens mesigaste mord någonsin och inget som någon över sju skulle klassa som “grymt”. Fan, i Battle Royale får en tjej en kniv kastad någon decimeter in i hjärnan och en killes elektroniska halsband sprängs framför alla hans klasskompisar så blodet sprutar medan hans livlösa kropp faller ihop på golvet INNAN spelen ens börjat. The Hunger Games faller ju platt i varenda jävla jämförelse filmerna emellan som finns, varenda jävla dag i veckan. Förutom möjligtvis när det kommer till att ha en hel jävla stads invånare klädda och sminkade som statister i någon Tim Burton-film. Där vinner The Hunger Games.

Ovan: En oompa loompa.

“Men Joakim! The Hunger Games fokuserar ju på kärleken, inte våldet! Det är menat så!”

Grejen alla jävla fans av The Hunger Games tycks ha svårt att förstå, är att bara för att man tar bort våldet, blir “kärlekshistorien” inte per automatik bättre. Battle Royale har också fina kärleksmoment (och bra mycket mer känslosamma sådana, för den delen!), men okej, låt oss fokusera på “kärlekshistorien” i The Hunger Games. Katniss blir uppvaktad av nån tråkig, torr jävel från samma distrikt som henne. Han kan inte slåss eller fäktas eller skjutas eller någonting, fast han är en hejjare på att lyfta en säck mjöl så… okej.

I en scen, när Katniss letar efter honom snubblar hon över vad som ser ut att vara en sten. Men vid en närmare kik ser vi att det ju är hennes tråkmåns till loverboy som sminkat sig till en sten för att kamouflera sig från de onda mördarungdomarna.

Sup?

Ni kanske undrar hur i helvete han kan sminka sig sådär jävla supergrymt? Killen är ju fan snudd på osynlig! Lyckligtvis får vi en förklaring på detta, då vi får veta att tråkmånsen jobbat på ett bageri där han brukade få dekorera tårtor. That’s it. Killen har fått lära sig göra marsipanrosor och kan då per automatik också kamouflera sig till vad fan som helst. Känns troligt.

Ah just det ja, ni kanske undrar vad det var för lyxigt jävla bageri tråkmånsen jobbade på där han uppenbarligen fick lära sig sådana här överlevnadstaktiker?

Lyxigt värre.

De unga tu är båda skadade, men får någon jävla flygpost med nån mirakelsalva som tycks kunna heala allt, och efter mycket om och men är det bara de två som återstår i tävlingen. För första gången måste nu Katniss tvingas döda någon hon faktisk bryr sig om (hittills har hon bara dödat ett par av de onda mördartonåringarna som alla ändå hatar). Men nej då, spelledarna ändrar i regelboken så istället för en vinnare kan det nu vara två.

Slutet gott, allting gott. Förutom för en kille i Katniss hemstad som också fattat tyckte för henne, som nu får se hur hon väljer den där tråkmånsen framför honom. Jag kan ge mig fan på att han kommer dyka upp mer i uppföljaren, och ett triangeldrama kommer börja ställa till problem för våra hjältar. Hmm, känns det här igen från några andra jävla pisskavalkader till skitfilmer tro?

Nej, nej, inte alls.

The Hunger Games är oförlåtligt jävla ärkekass på alla sätt som finns. Somliga kan hävda att boken är bättre, men det kommer jag aldrig få veta eftersom jag aldrig kommer läsa skiten i hela mitt liv. Filmen ska som film kunna stå på egna ben, precis som alla andra adapterade filmer ska. Fan vad arg jag blev av att bevittna den här jävla horrullen alltså. Om tanken var att The Hunger Games skulle skapa mersmak inför uppföljarna har de misslyckats fatalt, för säga vad man vill, men jag personligen kände mig mätt efter bara ett par minuter.

Fridens.

Idag, den 15 april 2012, har det på dagen passerat hundra år sedan Titanic sjönk till havets botten. Jag vet inte hur ni där ute i stugorna hade tänkt “fira” detta, men själv kände jag att den här T-shirten, den blir ju perfa att ha en dag som idag som idag som idag, inte sant?

Jag menar, det gäller ju att hedra offren på ett fint sätt, liksom. Inget plumpt eller sådär, ni vet.

När blekfeta tjockisar väl tagit det lilla förnuft dom har kvar till fånga, och bestämt sig för att göra något åt sina dallriga lår och svettvalkar på ryggen borde de ju givetvis få uppbackning och stöd av omgivningen. “Hey, en tjockis mindre, what’s not to like, liksom?”, och jag håller med. Om en överviktig person försöker gå ner i vikt innebär ju det att:

• Personen i fråga blir estetiskt mer tilltalande, och omgivningen slipper skämmas.
• Personen i fråga kommer må bättre, och glada personer har mer sex än deprimerade, och mer sex kan aldrig innebära något negativt.

“Thanks for stating the obvious, dipshit” kanske ni tänker, men bara för att någon bantar betyder det inte att personen i fråga inte kan vara helt jävla dum i huvudet ändå. Pantade jävla stolpskott går att finna i de flesta sammanhang och föreningar, men av en händelse tycks många av dom vara medlemmar i just Viktväktarna, och jag hatar varenda liten jävla kvadratmillimeter på deras fula, sladdriga kroppar.

Viktväktarna är, för er som inte känner till det, en förening för tjockisar som vill gå ner i vikt, men som ännu inte listat ut hur det skulle gå till, eller helt enkelt behöver pepp, tröst och råd gällande kost och motion. Viktväktarna är en populär förening, med många medlemmar, där man samlas för gruppsamtal, diettips och invägningar. Varför betala för sån skit? Hur svårt är det att förstå att du inte kommer se resultat på vågen förrän du börjar springa mer än du äter, fetto? Det kan jag berätta för er, helt gratis (om du är för fet för att fatta så gjorde jag precis det, Jabba). Vad som gör Viktväktarna så speciella jämfört med andra liknande sekter och tjockisklubbar är att Viktväktarna lär sina medlemmar hur de ska räkna points. Energirik och fet mat “innehåller” många points, medan en nyttig sallad “innehåller” färre. Genom att räkna dessa points kan du hålla koll på hur mycket du stoppar i dig om dagen.

Vi andra använder oss av en metod som kallas sunt jävla förnuft, men det är väl viktväktarna för feta för.

Den absoluta majoriteten av de viktväktare jag stött på har varit besatta av dessa points. Det spelar ingen roll om om jag sitter på ett café eller i fikarummet på jobbet eller var fan som helst – så fort någon nyfrälst jävla viktväktarfitta får nys om att jag står i begrepp att inmundiga något gott är dom där direkt och tycks tro att det är deras jävla uppdrag att informera mig om hur många onödiga points jag trycker i mig. Som om jag skulle bry mig, liksom.

Och jag hoppas för din skull att du får en burk syra kastad i ditt feta ansikte.

Grejen är att bara för att någon tjockis gått med i Viktväktarna tycks vederbörande tro att han/hon (nej, jag kommer aldrig anamma uttrycket “hen”) vet betydligt mer än mig om vad som är nyttigt eller ej, och av någon outgrundlig anledning fått för sig att jag bryr mig och är villig att lyssna och ta till mig av hans/hennes råd. Hur jävla dum får man bli?

Min kropp är helt jävla perfekt. Jag är smal, men inte undernärd. Mina muskler syns tydligt när jag går med bar överkropp, men döljs lätt bara jag slänger på mig en luvtröja, och det är precis så jag vill ha det. Jag har markanta käklinjer och inte så mycket som en endaste liten antydan till något som skulle kunna liknas vid en dubbelhaka. Så, vad är grejen? Varför går viktväktare bananas så fort jag skrattande avfärdar deras jävla mellanmålsbars och istället glatt köttar i mig en Big Mac?

“Men Joakim, du må vara snygg som fan men du äter ju onyttigt, det kan du inte förneka!”

Eh, jo?  Jag äter varierad kost som fan. Min tjej Camilla är vegetarian, och dessutom jävligt flink i köket. Då mina egna kökskunskaper lämnar mycket att önska (och för att jag älskar Camillas käk), äter jag en hel del vegetariskt. Bönor, kikärter, quorn, soja, you name it. Jag äter det och jag älskar det. Men eftersom jag också älskar kött (och hatar många djur) äter jag minst lika mycket bacon, hamburgare, fläskfilé och andra goda kombinationer av salt, socker och fett. Anledningen till att typ alla tycker jag äter så onyttigt beror på att jag för enkelhetens skull oftast käkar samma mat som Camilla när vi lagar eget hemma, och istället passar på att beställa in hamburgare och liknande fantastiska ting när jag är ute. Och var ser folk mig käka? Just det – ute.

Trots att jag försökt förklara för viktväktarjävlarna att jag:

• Hatar dom av hela mitt hjärta.
• Äter vad fan jag vill.
• Inte bryr mig om deras jävla tjat om points.

- så tycks dom ha svårt att förstå hur någon kan äta vad fan den vill och fortfarande ser exeptionellt bra ut. Jag vet inte om det grundar sig i ren jävla avundsjuka, men jag misstänker att så är fallet, då jag OTALIGA JÄVLA GÅNGER fått höra kommentaren:

“Du kan äta sånt nu, ja, men vänta bara tills du blir trettifem. Jag var också smal i din ålder, men ju äldre du blir ju större kommer din mage bli om du inte gör något åt din diet.”

Lyssna nu jävligt noga, alla som någon gång yttrat eller tänkt yttra någon replik likt den ovan: Jag skulle aldrig, till skillnad från er, tillåta mig själv att någonsin bli så äckligt jävla feta. Ni förstår, vad jag har som inte ni har, kallas självdisciplin. Vad ni har, som jag inte har, kallas bukfett, och svårare än så är det inte.

Fridens.

Igår trillade lönen in och det firade jag genom att ta pallra mitt tighta, perfekt formade ass till Torp (som ni trogna läsare vid det här laget vet är ett stort jävla köpcentrum, och ni andra skithoror precis nu blivit informerade om). Busschauffören som tog mig till min destination såg på pricken ut som Thomas Quick (eller Sture Bergwall som han ju numera heter), men eftersom hans enda uppgift var att köra buss och inte tala sanning i ett gäng gamla mordutredningar så lade jag inte nämnvärt mycket fokus på det utan satte mig tillrätta på min plats och njöt av vetskapen om att jag är jag.

Väl framme smällde jag i mig en fet meny från McDonald’s och knallade sedan runt och trängdes bland massa sorgliga ursäkter till människor (och ett par som jag generöst nog stämplade som “helt okej”). Jag köpte strumpor, eftersom alla mina tycks ha en tendens att försvinna när man minst anar det, och blev påmind om hur jävla pisstråkigt det är att lägga pengar på sådana grejer. Jag tänkte att jag efter den stora uppoffringen var värd något roligare, och inhandlade bara en liten stund senare denna pjäs;

Att få nya tillskott till min filmsamling gör mig alltid lika glad. Nu hade jag ju hela trilogin sedan tidigare, men inte på blu-ray och ovanstående box innehöll MASSA nytt extramaterial jag inte sett tidigare, och är det något min familj, tjej och vänner vet är det att jag fan ÄLSKAR extramaterial. Så ja, jag vart rätt nöjd. I alla fall tills jag kom ut ur butiken och fick armbåga mig fram bland massa lägre stående individer. Jag ville skrika till alla som trängdes i min närhet att “NI KAN DRA ÅT HELVETE, ERA JÄVLA KUKSUGARAPOR! NU DRAR JAG HEM! HOPPAS NI DÖR!”, men då oskrivna sociala regler (och nedskrivna svenska lagar) motsätter sig detta beteende lät jag bli.

Och ja, sedan åkte jag hem och slapp alla jävla stolpskott. Det var nice.

Glad Påsk på er. Eller Glarre Parre, som min vän Qno skulle sagt.

Söndagar är speciella ändå. Ofta känner man sig kanske lite hängig och sådär efter gårdagen. Man hittar knyckliga krogkvitton i fickan och förbannar sitt berusade jag som tyckte det var lämpligt att beställa in fyra stycken Long Island Ice Teas och sådär. Man hittar till sin förtjusning en halvfull tvålitare med coca-cola och sveper den som man tänker sig att folk som vandrat genom nån jävla öken halsar vatten så fort de blivit räddade. Har man kosing kvar på kontot beställer man den flottigaste pizzajäveln det lokala haket har att erbjuda, och framåt kvällen visas nån gammal film på typ sexan, som man redan sett hundra gånger, men inte har något emot att se en gång till. En sån där typisk film som tycks gå minst sex gånger om året på nämnda kanal. Ni vet vad jag menar? Det finns ju sådana filmer, som fan ALLTID går på teve. JÄMT! Ett bra exempel på en sådan film är Stanley Kubricks The Shining.

Bara jobb och ingen lek gör Jack till en tråkig pojke – Jo tack, VI VET!

The Shining är, trots otaliga jävla omtittningar, en fantastisk film. Mycket tack vare all symbolism som regissören Kubrick omsorgsfullt pillade in i sitt mästerverk. Detta har också gjort filmen till en av de mest diskuterade och omdebatterade bland filmintresserade världen över. Utan att överdriva speciellt mycket skulle man kunna säga att det finns lika många teorier om vad som egentligen menas med filmen som det finns folk som sett den. Somliga rätt vettiga, och somliga… ja, lite mer “out there”.

Till den sistnämnda kategorin skulle jag vilja sälla idén om att, och håll nu i foliehattarna; filmen är Stanley Kubricks försök att berätta för allmänheten att månlandningen 1969 var fejk, och att det i själva verket skulle ha varit Kubrick själv som, i uppdrag av USA’s regering, filmade hela kalaset. Givetvis är det ju störtlöjligt och skrattretande, men några eldsjälar som verkligen (VERKLIGEN!) är övertygade om detta har nu gjort en film i vilken dom avslöjar “bevis” efter “bevis” för att stödja sin tes, och den är faktiskt förbannat underhållande.

Så, istället för att ligga i era soffor, bakfulla som en hoper örnar och titta på The Shining för hundraåttitredje gången, så se istället The Shining Code vettja. Allt ni behöver göra är att klicka här.

Fridens.

När det kommer till kvällstidningsord är man ju överlag rätt förlåtande. Man har ju liksom vant sig vid alla olika typer av snökaos, troschocker och superkupper, men när jag idag via min vän Alex såg följande löp kände jag att nu är fan råttet mågat…

Inte för att vara sådär superpetig, men “Doktor Åsa-SAMBON”? Vad fan? Alex skrev här att detta ju nog borde klassas som någon typ av all time low, och jag är fan benägen att hålla med. Totalt. Det här är ju fan helt befängt. “Doktor Åsa-SAMBON”. Smaka på det, liksom…

Fan, det är ju så man vill ta en hammare och tillfoga sig själv skador i knäskålarna…

De senaste två dagarna har det börjat ploppa upp bilder lite här och var, föreställande tjejer som stolt visar upp sina håriga armhålor. Det hela ska ha börjat med att någons håriga armhåla exponerades under Melodifestivalen, skiten träffade fläkten och kommentarer kring hennes val att låta rakhyveln ligga började flyga genom de sociala mediernas vindar, och innan någon egentligen visste ordet av efterlyste Aftonbladet på sin hemsida bilder på fler stolta, håriga tjejer och vipps så var dessa motbjudande foton ett faktum.

Jag sitter här och dricker kaffe i godan ro, och var fan jag än klickar mig in känns det som att de håriga armhålorna trycks upp i mitt ansikte, vare sig jag vill eller inte (vilket jag givetvis inte vill), och jag är förbannat trött på det här påhittet.

Eh, inte ligga med dig?

Att tvingas umgås med någon radikal tjej med hår under armarna är ungefär lika kul och givande som att samtala med någon som pluggat genusvetenskap. Av en händelse råkar tjejer med hår under armarna mer ofta än sällan plugga just genusvetenskap, vilket gör dom om möjligt ännu mer motbjudande.

Tjejer med hår under armarna torde kunna hjälpa sexmissbrukare på samma sätt som antabus hjälper alkoholister.

Nu har inte jag klickat mig in och läst varför dessa lata tjejer dels inte vill ta hand om sitt utseende, men framför allt också varför de prompt ska vara så förbannat stolta över sina oansade kroppar, för jag vill inte se fler håriga armhålor än jag redan gjort idag, men jag antar att det hela handlar om någon form av försvarsmekanism eller något…

Vidrigt som fan är det, hur som helst. Skönt att de tjejer jag umgås med faktiskt tar hand som sina kroppar. Och jävligt skönt att de inte pluggar genusvetenskap.

Fridens.

Säga vad man vill om facebook, men det går inte att förneka att det sociala nätverket är en ypperlig plattform för att detektera skit. De senaste veckorna, för att ta ett exempel, har otaligt många feta och avundsjuka tjejer postat den här bilden, som jag spikat upp här på bloggen:

För varje jävla gång någon utstött tjockis har delat bilden, har dessutom minst tre stycken av dennes vänner valt att trycka på Gilla-knappen. Herregud, liksom? Hur svårt ska det behöva va? Är ni feta i huvudet också eller?

Smala tjejer blev per automatik hetare än kurviga tjejer, när alla tjockisar och fettosympatisörer började kalla alla (och då menar jag verkligen ALLA!) överviktiga tjejer “kurviga”. För visst är det så? Under sändningarna från röda mattan inför årets upplaga av Oscarsgalan visades bilder på skådespelerskan Melissa McCarthy, känd från bland annat teveserien Gilmore Girls och nu senast komedin Bridesmaids. Hon är, uppriktigt sagt, fet som fan. Som alltid under sådana röda mattan-tillställningar, läggs stort fokus på aktrisernas klänningar, och McCarthty fick som (typ) nästan alla andra jättemycket beröm för hennes val av kläder. Kommentatorn sa att klänningen var så vacker, och att den passade henne så himla mycket och yada, yada, yada, för att den framhöll hennes kurviga figur.

In the quiet words of the Virgin Mary; “Come again”?

Melissa McCarthy är som ni kan se ovan inte kurvig. Melissa McCarthy är apfet. Det är en viss skillnad, men eftersom folk nu för tiden tycks ha lite svårt att skilja uttrycken åt, har jag här nedan illustrerat två bilder med tillhörande text, eftersom jag är så fantastisk och korrekt och snäll och snygg.

Ni hänger med, era tröga jävla tjockskallar? Tjejen ovan är kurvig, till skillnad från exemplet nedan:

Så, förstår ni nu, era feta jävla svettfettos? Ni är feta, inte kurviga. Jag säger detta för att rätt ska vara rätt, och inte för att vara elak. Ni kan tacka mig genom att hoppa framför tåget. Splash, ska det låta när era feta kroppshyddor sargas sönder och samman mellan tåget och rälsen. Splash!

Frågor på det?

Häromsistens berättade min vän Lundell (ni vet, han den där hundbögen) om en ny chipssort med smak av cheeseburgare. Jag tyckte det hela liksom lät lite för bra för att vara sant, och fick således multipla orgasmer bara av tanken på dom. Jag menar, chips är typ det bästa som finns, och cheeseburgare är också typ det bästa som finns! Följaktligen torde ju cheeseburgarchipsen vara något i hästväg, men när jag började höra mig för efter dessa mytomspunna snacks fick jag istället för glada tillrop varningar om hur vedervärdigt äckliga dom är, och långa utläggningar om hur folk smakat ett par stycken för att sedan kasta påsen och resten av innehållet i sopen. “Kasta chips?” frågade jag mig själv tårögd framför datorskärmen. Sånt ska man inte ens skoja om.

Hur som haver, efter att ha blivit ordentligt varnad berättade mina vänner Bim och Lisa var jag kunde inhandla en påse, och nästa dag trotsade jag både regn och rusk i jakten på chipsen. Jag köpte två påsar (ifall dom trots allt skulle vara goda) och väl hemma var det dags att kasta in en näve i munnen…

Alltså, det är lika bra att ta det direkt – dom är fan inte goda. Inte någonstans, alls. En av mina vänner beskrev smaken som något som påminner om frityrolja, och han är nog inte helt ute och cyklar faktiskt. Smaken är liksom allt annat än fräsch. Att äta Estrella Loud & Tasty Cheese Burger Chips, som är det korrekta namnet på skiten, är lite som att äta instängdhet. Det smakar liksom gammalt, unket och undangömt, och som lite av en expert inom både chips och cheeseburgare kunde jag inte bli annat än gravt besviken.

Estrellas cheeseburgarchips är den första chipssorten jag någonsin inte gillat, tror jag. Jag åt förvisso upp allt, för man slänger fan inte chips, men jag har heller nog aldrig varit så nära att bryta den regeln som i det här fallet. Fy fan. Jag tror att dom som gillar den här typen av chips är samma människor som äter mögligt bröd istället för att kasta det, med motivationen “Lite skit rensar magen!”.

Fy fan.

Just det, glömde ju igår skriva att min recension av den svenska ungdomsfilmen Jag saknar dig nu publicerats. För det har den, nämligen.

Klicka här för att läsa recensionen vettja.

Fridens.

Jag försöker att hålla mig hyfsat á jour med vad som sker runt omkring i världen. Det är inte så att jag har fyrtio nyhetsflikar öppna i Chrome som jag ständigt uppdaterar frenetiskt, samtidigt som Al Jazeera står på i bakgrunden på teven, men man försöker ju att hålla sig någorlunda up to date inom de viktigaste nyheterna och sådär. Både in-och utrikes, men även sport och nöje är av stort intresse. Med ett jävligt stort undantag – Melodifestivalen.

De här dagarna, när alla snackar om “Mellon” (visst vill man förresten lägga en kulsprutesalva i knäskålarna på dom som brukar det uttrycket?), när alla löpsedlar handlar om vem som gick vidare och hur dom festade hela natten lång, och när hela ens facebookflöde tycks handla om huruvida rätt artist gick vidare eller ej, så känner jag mig så jävla världsfrånvänd. Jag har ingen aning om vem hon den där Gina Dirawi är, jag hade fått för mig att Molly Sandén var typ tolv år och jag har ingen aning om hur jävla många deltävlingar och andra chanser det rör sig om eller så.

Jag skriver inte detta för att vara anti, gå emot strömmen och tro att jag är den ende som hatar Melodifestivalen, för det gör jag inte. Hatar den, alltså, för jag har inte sett den. Inte ett endaste litet klipp, och mig veterligen har jag inte hört någon av låtarna som framförts heller. Det handlar helt enkelt om den renaste formen av det mest genuina ointresse man tänkas kan. Jag. Bryr. Mig. Inte.

Följaktligen står jag utanför i kylan, och tittar in på alla ni andra som diskuterar låtar och klänningar och om han var snyggare än han och om “rumpshocken” verkligen var en chock eller ej och yada, yada, yada… Det är så här det måste kännas att vara dum, tänker jag. Att inte förstå eller hänga med i någonting. Det känns ovant, men samtidigt rätt skönt på ett sätt. Lite som en semester från allt. Tills nyligen, i vart fall.

Igår blev jag genom facebook varse om att Björn Ranelid, författaren och… ja, alla vet ju vem han är, hade deltagit med ett bidrag titulerat “Mirakel”. Det tycktes vara DET ENDA folk skrev om. Följande är saxade citat, direkt hämtade från facebook:

• Det är ett mirakel… Fan Sverige, påtända?
• Sverige 2012. Ranelind pratar om sperma i Melodifestivalen. Det här landet behöver ett krig eller nåt så vi kommer på fötter igen.
• Hahahahahaha, Mirakel alltså. Seriöst?!?!?!!!
• Björn är kung!!!! Vill inte ens se teleräkningen nästa nästa månad!
• Jag är en av dom skyldiga till att Ranelid gick vidare, ni kan tacka mig vid ett senare tillfälle!
• Har Ranelid smetat pepparkaksdeg i ansiktet?!

Sitter i köket och dricker en kopp kaffe. Svart, som alltid. Tittar ut genom fönstret. Marken nere på gården är liksom täckt en av snöslaskig, grusig sörja och fan vad less jag blir på skiten. Önskar lite att man hade en eldkastare, ni vet. Fy fan. Tar en till sipp på mitt kaffe medan tankegångarna gör loopar inuti mitt huvud.

Jag är rätt utåtriktad av mig. Fungerar och kan smälta in i de flesta sociala sammanhang, och det är ytterst sällan jag försätter mig eller mina vänner i, tja, vad ska man säga, prekära situationer. Men, av någon outgrundlig anledning har jag vid flertalet tillfällen lyckats framställa mig och mina vänner i homosexuella dager. Och nu menar jag inte att vi börjar hångla upp varandra på fyllan eller så, utan situationerna har skett mitt på blanka dagen, i nyktert tillstånd och från min sida helt omedvetet.

Det första tillfället jag kom att tänka på inträffade för ett par år sedan. Jag och min vän Jayman hade varit nere på stan och gått några ärenden. Innan vi skulle ta och bege oss hemåt ville jag ta en snabb sväng in på Kondomeriet (som för er oskulder och utsocknes är en butik som bland annat saluför sexleksaker, ätbara underkläder och porrfilmer). Sagt och gjort, vi knallade in i butiken och noterade att vi för närvarande var ensamma där inne, med undantag av den kvinnliga säljaren bakom disken. Jag stegade fram mot henne och berättade att jag var ute efter nåt bra glidmedel att använda vid analsex. Hon log, först mot mig och sedan mot Jayman, innan hon liksom nickade FÖRSTÅENDE, och jag kunde höra hur Jayman suckade “Men vafan?” bakom min rygg.

En annan gång föll det sig som så att jag hamnade i kön till kassan i en matbutik tillsammans med min vän Robin. Jag och Robin var rumskompisar vintern 2007-2008, och har festat otaliga gånger tillsammans. Följaktligen har jag mer än bara någon gång ringt Robin och bett han att köpa med sig kondomer på väg till förfesten, och vice versa. Inget konstigt med det. Dock råkade jag notera just en kondomautomat, precis när vi kommer fram till den, i min vän Robins ögon, jävligt fräscha kassörskan. Precis när Robin ska till att “lägga in en stöt” kläcker jag ur mig något i stil med “Robin, minns du dom där askonstiga kondomerna jag råkade köpa till oss när vi skulle till Trollhättan? Du vet, dom där gula, knottriga jävlarna? Det var här jag köpte dom! Precis här, i den där jävla automaten, haha!”. Vad skedde sen? Jo, vi fick återigen varsitt leende av kassörskan, följt av ännu en FÖRSTÅENDE nick.

Mina vänner tycker att dessa små incidenter är rätt jobbiga. Inte för att dom är homofoba eller så, utan för att jag i och med mina oavsiktliga små hintar lyckas bränna i princip alla chanser de annars potentiellt skulle haft med tjejerna i fråga. Istället för att gå ut och hångla upp mina vänner på fester föreställer tjejerna nu istället hur vi sitter hemma, lyssnar på schlager och gurglar pung…

Men men, det om det. Mitt kaffe är slut. Nu ska jag gå och snaska korv och titta på Mamma Mia!.

Fridens.