Är det något jag verkligen hatar här i världen, ja, då är det nog fan i mig fitthuvuden som ägnar sig åt Friskis & Svettis. Jag menar, ord kan ju inte beskriva hur dumma de jävla idioterna ser ut när de hoppar runt och klappar med händerna i takt till en technofierad version av någon gammal Markoolio-dänga. Man vill ju bara spy av blotta åsynen av de jävla kräken, inte sant?

När jag och min flickvän Camilla var på vår Sverigeturné i somras besökta vi bland annat Umeå. Där satt vi en kväll på en camping och avnjöt varsin Gin & Tonic i godan ro, när den uppfriskande vätskan i mitt glas plötsligt började skaka. Scenariot påminde en hel del om minuterna innan Tyrannosaurus rexen attackerar människorna för första gången i filmen Jurassic Park. Vad i hela jävla fridens namn står nu på, frågade jag mig själv samtidigt som jag oroligt spejade efter argsinta dinosaurier. Då fick jag se en brunbränd jävla hurtbulle till fjollbög som var i full färd med att få igång campingens tjocksmockar att börja dansa och tjoa och vifta och förnedra sig själva. “Kom igen nu, och ett, och två!” skrek han nasalt samtidigt som han snurrade med armarna i takt till den gamla 90-talsplågan. Jag rös av avsky gentemot den tandkrämsreklamsleende jävla token och alla fetton som blint följde hans intruktioner. Satans apjävlar, tänkte jag.

Är det bara jag som tycker att namnet “Fetton & Svettapor” är betydligt mer passande?

När jag gick i skolan (jag minns inte om det hände i högstadiet eller gymnasiet, men det spelar heller ingen roll) så skulle vi under en termin dela upp oss i par och leda vår egen gymnastiklektion. Ett par bestod av två förhållandevis groteska tjejer som jag fann obeskrivligt motbjudande. De var båda aktiva i Friskis & Svettis, och förtjänade således att stötas ut av oss andra. Då jag minuterna innan deras gymnastiklektion fick reda på att just de två skulle leda den, och att ett pass Friskis & Svettis stod på schemat såg jag till att “ha en stukad fot” så jag hade en legitim ursäkt att undslippa förnedringen ett deltagande hade resulterat i. Istället fick jag och de andra övermänniskorna som valde att hoppa lektionen sitta och beskåda hur de andra gjorde narr av sig själva. Vi skrattade så vi tjöt, och kom överens om att i fortsättningen kalla lektionens fula ledare för svettisarna istället för vid namn. För de förtjänade de, tyckte vi.

När jag då på den där campingen i Umeå satt och beskådade cirkusen av tjockisar och fläskberg som iklädda färgglada, åtsmetade joggingbyxor sprang runt som en hope dårar kunde jag inte låta bli att undra över vad som får dessa människor att frivilligt göra sig själva till sådana åtlöjen. Inser de jävla svettäcklen inte hur dumma de ser ut? Förstår de inte att folk sitter och garvar häckarna av sig åt deras idiotiska träning? Är de så verklighetsfrånvända? Jag fattar det inte. Men det kanske är som folk med downs syndrome. Folk skrattar åt dem, fast de har roligt ändå.

I så fall, kul för dem. Antar jag.

När det kommer till matlagningen, eller generell köksvistelse i allmänhet, så är jag rätt bortkommen. Om jag vill äta något gott ser jag gärna att någon annan än jag själv har tillagat det. Oftast beställer jag mat från någon restaurang, såvida inte min flickvän Camilla eller min vän Jayman kokat ihop något gott.

Men, detta hindrar inte mig från att ha en åsikt om folks matlagning. Jag har noterat tre i mitt tycke rätt efterblivna saker som folk pysslar med när de lagar mat. Tre saker som är totalt söndervrickade i huvudet. Tre saker som jag hatar.

1. Folk som när de hällt upp sin pasta i durkslaget spolar kallt vatten över den.
2. Folk som efter att ha stekt bacon lägger de stekta fläsket på en bit hushållspapper.
3. Folk som värmer tortillabröden i mikrovågsugnen innan de ska ätas.

Vi kan för enkelhetens skull gå igenom dessa dumheter i ordning. Att spola kallvatten över pastan? Ursäkta? Det är ju lika dumt som att värma en pirog, och sedan fylla den med snö innan man glufsar i sig den. “Joakim ditt jääla miffo ! man häller vatten på makronerna för att dom INTE SKA KLIBBa !!!!!” Äh, dra något gammal över er! För att undvika att pastan klibbar ihop häller man margarin över den. Inte kallvatten. Idioti!

Att lägga stekt bacon på en bit hushållspapper är om möjligt ännu dummare. Folk som gör det borde tvångssteriliseras med en bandsåg. Hushållspappret suger ju upp fettet. Hallå? Bacon ska ju vara fett för fan! Åh, jag blir så trött!

Att värma tortillabröd i mikrovågsugnen är inte fullt lika illa som ovan nämnda exempel, men fortfarande riktigt fel. “Men annars blir de ju inte varma, Joakim?!” Eh, jo? Då köttfärsen är varm så blir ju brödet också varmt? Att värma dem innan:

• tar längre tid.
• gör att de bröd man inte orkar äta upp stelnar och blir till knäckebröd på två röda.
• gör att bröden smakar degigt.

Så, nu har ni förhoppningsvis lärt er hur man egentligen ska göra. Varsågod.

De gånger då jag och min vän Jayman knallar runt på stan och helt plötsligt ser en rullstolsbunden sate förflyttar vi oss alltid snabbt ett par meter åt sidan. Somliga idioter tycker att det är löjligt gjort av oss. “De kan väl fan inte rå för att de sitter i rullstol eller?!” fnyser de argt och ger oss anklagande blickar. “Vad vet ni om det, jävla PMS-horor?” kanske vi då kontrar. Det finns över hundra anledningar till en person kan hamna i rullstol, och så länge man inte frågat rullstolsmänniskan hur han/hon kom att hamna i sin portabla fåtölj så kan man aldrig vara riktigt säker på huruvida de kunde rå för det eller ej. Visst, somliga föds med nedsatt känsel i benen, men det finns också de som satt sig alkoholpåverkade i en bil och kört iväg och krockat, eller hur?

Skit samma, det är inte därför jag och Jayman alltid kliver åt sidan. Det finns ju nämligen även de som ådragit sig någon typ av sjukdom som gjort dem invalida, och sådana sjukdomar vill man ju inte gärna själv råka ut för.

Jag vet att chansen för att bli smittad av en rullstolsbunden människa med en sjukdom som i det långa loppet kan resultera i att även jag hamnar i en rullstol är näst intill obefintlig. Men det kan hända, och som min vän Jayman alltid säger: I’d rather be safe than sorry. Och det ligger ju faktiskt en hel del i det, inte sant?

Så, gör som oss och ställ er alltid på ett säkerhetsavstånd på minst ett par meter från rullstolsbundna stackare. Det är ju onekligen det bästa man kan göra.

Fridens.

Är hemma från min Sverigeturné. 300 mil på knappt tre veckor. Intensivt och hur skönt som helst. Har läst mycket. Och tittat på VM. Och pussat på min fina flickvän. Och blivit brun. Men nu är jag som sagt hemma igen. Känns värt.

Fatties, beware.

Ikväll är det final i fotbolls-VM. Mäktigt värre. Jag gillar både Holland och Spanien. Hoppas på Holland, då de ju är underdogs och spelar grymt rolig fotboll. Tror dock på Spanien, då de liksom typ är bäst i ungefär hela världen på allt vad fotboll innebär.

Jag hade gärna sett matchen på min hemmabio, men då jag ju befinner mig på en resa genom Sverige och inte har med 42-tummar’n så får det bli till att beskåda matchen på en 21-tummare. Man tager ju som bestämt vad man haver, inte sant?

Jaja, jag vet att dessa uppdateringar inte är de roligaste i världen, men jag kommer hem på torsdag alternativt fredag, och kommer då skriva lite mer Joakim Is Dementedska inlägg.

Fridens.

Jag fortsätter min färd genom norra Sverige. Nu är jag i Umeå. Värt. Vi kom till en pytteliten campingplats som ligger precis brevid ett köpcentrum. Campingföreståndaren är en solbränd liten herre med keps. Han är onaturligt pratglad och ser ut som en hobbit. Det första han berättade när vi kom var att det varken fanns polacker eller zigenare här. Sedär.

För en liten stund sedan åt vi middag på ett ställe som heter 5 knop. Jag åt en tallrik pasta. Den gick på lite styvt 250 kronor. Ölen exkluderad. Umeå är dyrt.

Jaja, Internetmottagningen är lite sisodär här upp, men jag ska försöka skriva lite mer under resans gång. Tills dess kan ni väl surfa porr eller något.

Fridens.

Hej alla vänner, fiender, löst bekanta och äckliga stalkers. Jag befinner mig just nu i Östersund. Jämtlandsborna ska ju också få möjlighet att vistas i min eminenta närhet. Fast det regnar här, och det är ju mindre bra. Fast jag klagar inte, för jag har både grillchips och whisky.

Jaja, nu vet ni det.

En liten fågel kvittrade idag i mitt öra att en kille vid namn Hugo Rosas knyckt ett av mina MSPaint-alster och publicerat på sin egen blogg, utan att hänvisa till bildens ursprung. “Hugo Rosas?” tänkte jag. “Det var ta mig tusan ett fult namn”. Jag googlade upp bloggen och såg på första sidan bilden jag skapade till inlägget Joakim fejkar en orgasm!, om än något modifierad.

Ovan: Originalbilden, daterad 25 september 2008.

Ovan: Hugo Rosas omgjorda verk, daterad 27 juni 2010.

“Vilken skurkaktig liten rackare, den där Hugo”, tänker jag, stänger av datorn och sticker ner mot stan. Ett par timmar senare träffar jag min lillebror. Han är mer bevandrad i bloggosfären än mig, och således frågar jag honom, efter att ha berättat om stölden, om han har någon pejling på vem den där tjuven Hugo Rosas är. Min lillebror garvar och berättar att Hugo Rosas “vann” dokusåpan “Den rätte för Rosing”. Det tyckte jag var kul. En före detta C-kändis snor ett av mina verk, pillar lite på den och vipps så tror alla att det är han som är upphovsmannen.

Hugo Rosas, ta dig i häcken.

Jag har noterat ett rätt knepigt fenomen, hörni. Det är väl på sätt vis lite besläktat med vad jag tog upp i inlägget Sluta upp med att ljuga, era äckliga jävla tjockisar!. När folk laddar upp bilder från till exempel en fest på sin blogg, facebook eller bilddagbok (eller fan, ingen använder väl bilddagboken längre?) och ska till att skriva en bildtext, så skriver väldigt många att personen på bilden är så fin och vacker. Det är väl inget konstigt med det, men saken är den att detta enbart gäller om personen på fotot ifråga är hemskt fet, groteskt ful eller, Gud förbjude; både och. Ni förstår vad jag menar?

Det är som att personen som laddar upp fotot tänker “Hmm, Nina är ju allt annat än fager, så kanske tar hon illa upp om jag lägger upp det är kortet på facebook? Hur ska jag göra? Jo, nu har jag det! Jag skriver i bildtexten att hon är så fin och vacker och gullig och rar! Jag är ett geni!”. För att alla ska förstå mitt tänk gjorde jag för säkerhets skull en bild, så att även ni dyslektiker har en liten chans att hänga med:

“Men Joakim ditt jäva dum huvve!! den som ladar upp bilderna kanske tycker att hon är fin ju!!!!!????????!!!”

Visst, det finns någon promilles chans att fotots uppladdare faktiskt finner tjockisjäveln attraktiv, men jag har svårt att tro att alla som laddar upp bilder på sina feta bekanta och sedan skriver en bildtext om att “hon är så fin” faktiskt gör det. No way, José. Rör det sig dessutom om en massuppladdning på 50 foton blir det extra tydligt när upp emot 25 personer har blivit taggade, men bara de på tjockisar har bildtexter i vilka det står hur vackra de är.

Tror ni mig inte? Kolla facebook och bloggar ögonaböj, och bered er på att bli rättade. Och alla ni feta fläskberg som hela tiden trott att era vänner i alla fall tycker ni är fina, tänk igen.

Fridens.

Befinner mig hemma hos min pappa för tillfället. Sitter och bläddrar i dagens Aftonbladet. Överallt står det om kronprinsessan Victorias giftermål med Daniel Westling. Bröllopsklänningen hit och drottning Silvias tårar dit. Förstasidan är prydd med en stor bild på brudparet, med en stor text som säger “SÄG JA!”. En enligt min mening betydligt mer passande text hade varit “VI BRYR OSS FAN INTE!”, men då jag ännu inte uppnått världsherravälde är inte det upp till mig att bestämma. Tyvärr.

Fast samtidigt tycker jag det är jävligt skönt att de äntligen gifter sig. Så att Sverige sedan kan gå vidare och tidningarna kanske kan börja rapportera om något vettigt. Att vi ska överge monarkin och bli en republik är väl för mycket att hoppas på, men just nu känner jag mig nöjd så länge jag slipper se brudparet på varenda jävla löp så fort jag springer ner till kiosken för att köpa cigaretter och coca-cola.

Hade det varit upp till mig hade det alltid varit robotar på löpsedlarna. Oavsett om det var relevant eller ej. För robotar är awesome.

Igår kväll var jag och min vän Carl-Uno hemma hos vår polare Jayman. Vi drack bärs och spelade TV-spel. Hur trevligt och manligt som helst. Framåt småtimmarna började det kurra i våra magar, och vi svor oss hesa över den lokala pizzerians otillräckliga öppettider. “Fan, du har inget hemma eller?” frågade jag Jayman och strök handen över min skrikande mage. “Tror fan inte det” svarade han. “Men jag ska gå och kolla. Vänta här”. Sagt och gjort – Jayman masade sig ut i köket och jag och Carl-Uno stannade kvar i vardagsrummet och körde ännu en bana på Sonic & Sega Allstars Racing.

Ett par minuter senare kommer Jayman inspringandes, och delger oss informationen gällande det faktum att han nog skulle kunna slänga ihop varsin fet hamburgare med pommes frites. Jag och Carl-Uno fäller en glädjetår och high-fivear varandra och springer sedan efter Jayman in i köket där han börjar fräsa upp nötfärsen och startar sin fritös. Ett par minuter senare det färdigt att serveras. Min hamburgare såg ut så här:

Titta på den! En fet och starkt kryddad burgare på 160 gram, med majonnäs, saltgurka, tabasco, ost, chilisås, ketchup och senap. Inte illa pinkat med tanke på att Jayman:

• Var rätt rund om fötterna.
• Vid en första anblick egentligen inte hade någonting hemma.

Fan vad jag älskade den där burgarjäveln, och fan vad jag älskar att ha en nära vän som pluggar till kock. Det är bra, då jag själv knappt kan steka upp lite köttfärs.

Fridens.

Jag vet. Det har gått rätt många dagar nu sedan min senaste uppdatering. Jag vet. Somliga tycker att man borde lägga ner sin blogg om man ändå inte uppdaterar den. Jag vet. Men, saken är den att jag de senaste dagarna bara strosat runt och mer eller mindre inte gjort någonting. Tittat på fotboll, umgåtts med vänner och tagit en kaffe på stan. Är det sådana grejer ni vill läsa om? Om så är fallet så läs då någon blogg och kom aldrig mer tillbaka hit, för det är inte om sådana saker jag vill skriva. Kvalité före kvantitet, förstår ni.

Men, jag ska bli flitigare. Jag ska. Imorgon. Då ska jag nog skriva något om Daniel och Victorias bröllop. Eller snarare hur mycket jag avskyr all jävla uppståndelse kring det, och alla oförlåtligt korkade pappskallar som kommer sitta bänkade framför sina TV-apparater och följa skiten. Usch, sådana människor vill man ju bara kasta spjut på, liksom. Och sedan kissa på deras livlösa kroppar. Men men, mer om det imorgon. Tills dess; tålamod är en dygd.

Fridens.

Nästan alla jag snackat med sedan jag igår kom hem från Glasgow, Skottland har frågat huruvida den lokala maten smakade bra eller ej. Faktum är att jag egentligen inte vet. Jag käkade aldrig något typiskt skotskt (tyckte inte att haggis så speciellt gott ut), utan jag åt mest amerikansk kost. Till min stora glädje upptäckte jag att de hade flera stycken KFC-restauranger i stan. “Åh, KFC! Där måste jag ju bara käka!” skrek jag som en besatt till min flickvän Camilla när jag första gången noterade de rödmålade fönsterna som kännetecknar den världsberömda snabbmatskedjan. Sagt och gjort, dagen efter köpte jag för första gången käk på KFC.

Helt ärligt, så var det väl inte något speciellt direkt. Friterade kycklingbitar liksom. Visst, de var lite annorlunda kryddning på dem än till exempel McDonald’s McNuggets, men inget som är värt att hyllas till skyarna. Vad som dock var lite kul, var när jag skulle gå in på KFC för första gången. Eller vänta, jag vet inte huruvida ni känner till KFC eller ej? Okej, först kör vi en snabb genomgång för alla er outbildade jävla skithögar:

• KFC står för Kentucky Fried Chicken.
• Som namnet antyder serverar de friterad kyckling.
• Det är en allmän fördom att “alla svarta älskar kyckling”…
• … och då således “är alla som käkar på KFC svarta”.

När jag öppnar dörren till KFC stiger en familj på sex personer ut genom dörren. En mamma, en pappa och fyra barn. Alla var de kolsvarta. När vi sedan kliver in noterar jag att jag och Camilla är de enda vita inne i hela restaurangen, inklusive de anställda. Det tyckte jag var kul.

Och det var sagan om hur jag fick mina fördomar besannade.

Fridens.

Nu är jag hemma igen. Känns härligt. Fast Glasgow var allt bra det med. Förutom att whiskyn var billig och att det var helt legitimt och fullt socialt accepterat att ta sig en öl klockan elva en tisdagsmorgon så var nog det allra bästa att alla var så otroligt fula. Gula tänder, obefinteliga hakor och tunnhåriga hela bunten. Det resulterade ju i att man själv framstod som ännu snyggare än vad man annars gör. Härligt.

Men men, jag är trött efter resan. Skyller på jet-lagen. Skriver mer nu de närmaste dagarna.

Fridens.

Äh, palla Sverige liksom. Nu kickar jag och min flickvän Camilla till Skottland. Beräknar att komma hem om någon vecka. Typ. Ba’satt ni vet.

Fridens.