HOT, HOT, HOT, HOT, HOT, HOT, HOT, HOT!

Fyra år, baby. Stört, och hur jävla underbart som helst. Jag älskar dig så sinnessjukt mycket!

Så här i Januari månad är det ju många nyårslöften som ska infrias och sådär. Oftast handlar det ju om att bli bättre på att ta hand om sig själv. Om det sedan innebär att sluta röka, börja träna eller unna sig själv en flesh light varierar ju från person till person, men så länge folk håller det för sig själva och inte basunerar ut VARENDA JÄVLA DETALJ om sin strävan till omvärlden så är jag helt okej med det. Problemet, för tyvärr finns det ju ett sådant, är att en kategori av dessa människor tycks ha rätt svårt att förstå det. Ja, jag åsyftar givetvis de träningskåta, sorgliga jävla ursäkterna till människor som precis skaffat gymkort och börjat lägga om sin kost.

“MEN JOAKIM !!! DU HAR JU REDAN SKRRIVIT OM DE DIN JÄVLA BÖG JÄVEL !!1 dÖÖÖÖ !!”

Det är sant att jag tidigare skrivit om träningsnarkomaner och hur mycket jag önskar att de alla bara kunde samlas och “göra en Jonestown” nån jävla gång, men då de fortsätter att gå från klarhet till klarhet känner jag ett… vad ska man kalla det? Kall, att fortsätta ta upp dumheterna dessa infantila nötter ägnar sig åt. Nu den senaste tiden har jag speciellt noterat hur jävla många av dom, i sin strävan efter en bättre (läs: mer muskulös) kropp, börjat skriva rad efter rad efter rad efter rad på facebook, bloggar och twitter om sina proteinshakes hit och hur gott det ska bli med kvarg och kreatin och allt vad fan det heter dit. Det brukar se ut, ungefär exakt, så här:

nnnnnhngkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkjh

Ser ni raden ovan? Den råkade jag skriva med min panna, efter att ha råkat somna mot tangentbordet medan jag försökte läsa en status likt den i exemplet ovan. Så kul tycker ju vi andra att deras jävla idiotuppdateringar är. Jag menar, okej, du vill bygga muskler och bli stor och stark och manlig och Arnold och allt det där. Frågan jag ställer mig är; vem var idioten som fick dig att tro att vi, förutom ditt JÄTTEINTRESSANTA träningspass, också suktar efter att få veta exakt vad det är för typ av kosttillskott och dylikt du äter? Om du hittar honom så kan du väl stena honom långsamt? Tack.

“Men ååhh Joakim! Märx att du inte är stark alls! För att bygga muskler behövs PROTEIN !1″

Jo tack, jag vet. Apropå protein, vet ni vad som också innehåller massor av det? Jo:

Om ni nu prompt MÅSTE ha i er protein jämt och ständigt, varför dricka en sunkig proteinshake, när man kan fräsa på ett paket bacon eller fem och avnjuta istället? Jag menar, bacon är ju det bästa som hänt sedan… Eh, faktum är att bacon nog är det bästa som hänt någonsin, och det är nog där skon egentligen klämmer. Jag hatar folk som använder urlöjliga substitut för att få i sig sitt protein, men framför allt hatar jag folk som inte tar varje chans dom får att äta bacon.

Så, följaktligen föreslår jag att alla kvargätande jävla apor borde arkebuseras, omgående. Alternativt sättas på ett tåg till Gulag. On a one way ticket. All in favour, say aye!

Fick en idé till ett inlägg häromsistens. Varför jag inte publicerat det ännu beror på att det kräver en paintbild modell större. Det fick mig att ställa mig själv frågan: Hur lång kan man göra en paintbild?

Ja, jag har aningen för mycket fritid från och till.

Jag satte mig således och började pilla. Och pillade lite mer. Och sen lite till. Jag är ännu inte färdig med den, men kan nog konstatera att jag aldrig lagt ner så här lång tid på en paintbild. Har säkert suttit i ett par, tre timmar effektiv tid med den. Som referens kan ni ju kika på den simpla bilden ovan, som väl tog ungefär åtta-tio minuter att knåpa ihop.

Ska bli spännande att se hur lång den blir. Just nu är den lite drygt tolvtusen pixlar på längden, och som sagt, än är jag inte färdig. Hoppas bara att, när jag väl publicerar den, ingen av er som läser sitter på ett 56k-modem. I så fall kan den nog ta ett tag att ladda.

Fridens.

Kudos till Qno som kläckte ordvitsen. Han är allt förjävla skön, han.

Jag och min vän Jayman var en dag ute och strosade, då vi började nynna på Los del Rio’s gamla partydänga “Macarena”…

Seriöst, det kan väl inte finnas en enda vettig människa på Jorden som kan texten till “Macarena” på riktigt? Eller?

En grej som jag glömt att berätta för er, är att jag och min vän Robin har börjat leka lite i podcast-träsket. Jag gillar podcasts. Gillar enkelheten i det, att det inte ska vara så styltigt och korrekt och allt det där hela tiden. Gillar det skarpt. Vill ni lyssna på oss går det bra att göra så via denna länk.

Vi är fortfarande i startskedet. Vi kan egentligen inte sådana här grejer. Vi har världens mest gehtto “studio” någonsin, Robin glömde ett “s” i domännamnet och våra podcasts är fyllda med faktafel och felsägningar, men det är ju också lite charmen med podcasts, inte sant?

Yeah yeah, nu vet ni om det i alla fall.

Fridens.

För någon månad sedan eller sådär följde jag en dag med min vän Jayman till gymmet. Jag vet, jag vet, hold your horses – jag är medveten om det här gamla inläggets existens, men Jayman frågade om jag inte ville hänga med och testa en gång och sådär, och besöket skulle inkludera en liten stund i bastun efteråt, och bastu är ju alltid nice, så jag tänkte att prova kan man ju alltid, och med det sagt hakade jag på. Jayman hade börjat gymma en tid tidigare, och visade mig således hur alla maskiner och skit fungerade, och efter en liten stund hade jag kommit in i det, och det bär emot att erkänna, men det var faktiskt rätt kul. Tyvärr.

Följaktligen tänkte jag att detta ju var något jag kanske kunde börja lite med, och när julen stod för dörren fick jag bland annat ett gymkort i julklapp. Igår var jag där nere tillsammans med min vän Robin och donade. Vi sprang, lyfte, drog och hade oss. Och avslutade självklart hela jävla konkarrongen med ett bastubad. Nice värre.

Så, nu när hela den här grejen om att jag börjat gymma är “out there”, vill jag bara säga er att jag hädanefter aldrig någonsin mer kommer berätta om vad gör eller hur bra det går (eller inte går, men antagligen går) på gymmet. Aldrig, för jag vill inte bli en sådan där, i brist på bättre ord; gymbög.

Hade jag börjat att posta statusrader på facebook så som “Varit på gymmet idag. Gjorde 50×4 på hävstången. Deeeeerp” hade säkerligen någon jävel tryckt på Gilla-knappen och kanske kommenterat något i stil med “Bra, nästa gång klarar du 55×4 minst! Hhhhnnnnggg” och då hade ju jag kanske tänkt “Hm, ja, jo, det borde jag ju klara” och så hade jag gjort allt för att lyckas, och när jag väl klarar att lyfta 55 kilo tio gånger i bänkpressen, fyra gånger om, hade jag kanske förväntat mig att några skulle dunka mig i ryggen, säga “Bra, du är grym ju” och sådär, men det ända jag får är “Bra, då tar du sextio kilo nästa gång!” och liknande, och det är då jag inser det, att allt tränande bara kommer leda till mer tränande, som en evig loop, som aldrig kommer att ge någon frukt och då tänker jag “Fuck this shit!” och går in i en depression. Först efter fyra, kanske fem veckor kommer mina vänner väcka mig en eftermiddag, efter att ha blivit insläppta av min oroliga flickvän, och säga till mig att för i helvete ta mig i kragen och ta en dusch, sedan skulle de dra med mig ner till gymmet så att jag inte tappar allt jag kämpat så hårt för, och då får jag en ny rush, tänker att “Den här gången ska jag fan satsa!” och börja gymma okontrollerbart hårt. Jag tar inga vilodagar, utan bara tränar, tränar och tränar, hela dagarna.

En sen eftermiddag, precis innan gymmets stängningsdags, tar en biffig kille på gymmet tag i min arm och drar mig åt sidan. Han ser säkert lite skum ut och erbjuder mig några grymma piller som hjälper muskulaturen eller något sådant tjafs, och jag tänker att “Va fan, det kan ju inte skada” och vips, innan någon vet ordet av så är jag fast i ett pillermissbruk, och min flickvän Milla blir orolig för mig, tycker att jag får sådana aggressionsutbrott ibland att hon känner sig rädd, och när hon en förmiddag tar upp detta ser jag rött och drämmer till henne så hon flyger huvudstupa in i väggen. Jag får panik och tänker “Shit, vad fan har jag gjort”. Skakande tittar jag på min blodiga knytnäve och bryter ut i ett stortjut. Tårarna rinner och jag börjar svettas. Medan min tjej ligger och hulkar slänger jag på mig mina gympaskor och springer ut, ut genom staden. Jag är hög på både olagliga dopningspreparat och adrenalin, och jag vet inte vad jag ska ta mig till, jag har ju precis misshandlat människan jag älskar mest i världen för fan, så jag springer ut på Uddevallabron. Bilar tutar åt mig och några vinkar åt mig att flytta på mig, men jag skriker bara “ÅT HELVETE MED HELA SKITEN!” till svar, innan jag klättrar ut på räcket och hoppar mot min död.

Så nä, jag kommer aldrig bli en sån torr jävel som snackar om hur det går med deras tränande och sådär. Blir jag det får ni ge mig stryk.

Fridens.

Whoop, whoop! Gott nytt år och allt det där! Vi ses tjugohundratolv, jag tror det kommer bli fett som fan! Chee, boi!

Han tog ett sista djupt andetag, innan han satte pekfingret mot ringklockan och tryckte in den. Han hörde fotsteg därinne. Hon var hemma. En svettpärla letade sig försiktigt ner för hans tinning. Amanda öppnade dörren. Hon hade ett leende på läpparna, men det försvann fort när hon såg farfarn som stod framför henne.

“Hej”, började han trevande. Fan vad nervös han var. “Hej” svarade hon. Farfar andades tungt. Hon såg måttligt road ut. “Eh, vahetterre…” stammade han fram. “Eh… God jul”. Amanda tittade på honom med en bister min. “Mm…” suckade hon till svar. Farfar visste inte riktigt vad han skulle säga, men kom på att han ju hade med sig en julklapp. “Ehehe, här” försökte han, och räckte över henne julblomman.

Hon tittade på den med en skeptisk blick. “Var har du varit?” frågade hon. Farfar bytte ben att stödja sig på. “Jag… alltså, jag har haft en del grejer att stå i nu inför jul…” Amanda svarade inte. “Ehrm, förlåt” försökte han, och räckte åter igen över blomman till henne. Utan att ta emot den sa hon att hon hade försökt ringa honom när han inte dök upp till deras vinkväll. “Vart var du då?” Farfar kliade sig i nacken. “Ja… alltså, det liksom… hrm, kom lite grejer emellan. Med lille Cevin, du vet” Samtidigt som orden lämnade hans mun sköljde skammen över honom.

“Fan vad lågt…” sa hon dömande. “Jag ringde och det lät som om du eller någon annan blev misshandlad. Var det Cevin?” Hon satte händerna på midjan och hennes blick brände honom i ögonen. “Nae… alltså…” “Alltså vad?” frågade hon med en skarp ton på rösten. “Jag… jag vet inte” Hans blick föll ner i golvet.

“Jag trodde du var en reko kille, Farfar. Jag gjorde verkligen det, men du är precis som alla andra. Du ljuger och far med osanning och Gud vet allt!” Farfar förstod att hon nog inte ville ha hyacinten.

“Far åt fanders, Farfar!” skrek hon och smällde igen dörren. Kvar stod han, mindre än någonsin. Blomman föll till golvet.

Han hade bara sig själv att skylla.

Farfar pekade på hyacinten bakom disken. “Den blir kanoners”, sa han. Det var Julafton och smockfullt i den lilla blomsterbutiken. Medan floristen började lina cellofan runt blomman plockade Farfar ner ett litet kort med en ängel på. Han svalde, och betraktade det noga. “Tar det här också” sa han. Floristen log mot honom. Han fattade en penna som låg på disken, och började skriva.

“God Jul Amanda
önskar
Farfar”

Det hade gått ett par dagar sedan de räddade Leonardo ur klorna på Tony Sedín uppe vid magasinet. De hade dragit in de tre männen in i lokalen och hållit ett korsförhör med dom. Det hade visat sig att den där “superkuppen” det varit så mycket snack om, inte skulle ske förrän i februari någon gång. Följaktligen stod han nu här, med blott åttahundra kronor på fickan, och inhandlade de sista Julklapparna för, passande nog, sina sista pengar.

Fredrik och Linda skulle få trehundra kronor, som ett bidrag till deras utlandsresa. Långt ifrån vad han ju egentligen velat ge dom, men samtidigt bättre än ingenting, tänkte han. Han skulle svänga förbi dom vid två-halv tre för julfirande. Hoppas inte Lindas föräldrar är där samtidigt, tänkte han. Skulle kännas pinigt att ge bort så lite, när han visste att dom nog antagligen skulle fläska på rejält och ge dom tio gånger så mycket, minst.

Tony Sedín och hans två medhjälpare hade gänget, efter korsförhöret, bakbundit mitt på golvet. Medan Solna slagit dom halvt om halvt medvetslösa med sitt basebollträ hade Leonardo kört hem Farfar. “Säker på att du inte vill vara med?”, hade han frågat. “Ja”, hade Farfar svarat. “Fryser så förbannat, och de där hemskheterna överlåter jag hellre till er”. Leonardo hade dragit på mungiporna. “Tja, mer över till oss”

Farfar hade i efterhand fått veta att Solna och Leonardo sedan spenderat hela natten lång med att misshandla deras nya fiender gula och blå. Käkben hade krossats, armar hade brutits och blod hade skvätt. Solna hade varit helt uppe i varv när han dagen efter berättat för Farfar vad dom hade gjort. Att Farfar bett honom spara på detaljerna hade varit föga givande.

Han satte sig i bilen. Nu skulle han snart åka och hälsa på sitt barn och barnbarn. Först skulle han bara ta svängen förbi Amanda och lämna över hennes julklapp. Han bävade en aning. Feg som han var hade han inte vågat ringa henne sen den där kvällen vid magasinet.

“Solna!” Farfar sken upp som en sol när han fick syn på sin vän, som just räddat livet på honom. Han reste på sig och vacklade fram mot honom. De tre männen låg alla på gruset och åmade sig. “Ligg still annars slår jag av armbågarna på er, fattar ni?!” skrek han och kramade om sitt basebollträ medan Farfar kom mot honom. “Tack!”, sa Farfar. “Tack som fan!” Solna gav honom en snabb blick och ett litet leende, innan han återigen vände sig om mot sina tre offer. “Äh fan, det är lunch. Ba’ kul att kunna hjälpa till”

“Hjälp!” hördes med ens en röst ropa inifrån magasinet. Farfar och Solna tittade snabbt på varandra. “Leonardo!” sa de i kör, och Farfar började sedan rusa mot magasinets entré. Solna stod kvar och vaktade de tre oskadliggjorda männen. “Leo!” skrek han när han sprang in i lokalen. “Farfar!” svarade Leonardo och sken upp som en sol. “Tacka fan för att du är här!” Farfar kom fram till honom, och började genast knyta loss banden runt hans händer. “Vad har hänt? Är Sedín och hans gubbar kvar där ute?” frågade han hetsigt och tittade hela tiden oroat mot dörren. “Dom är kvar där ute, det är lugnt” svarade Farfar. “Vadå lugnt?” frågade Leonardo, samtidigt som han reste sig upp och började massera sina ömmande handleder. “Vad har hänt?”. Farfar lade händerna på hans axlar, och svarade med lugn röst. “Solna har hänt”

När Farfar och Leonardo klev ut ur magasinet och rundade kröken såg de Solna stå och hånle mot de tre männen, som nu satt med ryggarna mot magasinets fasad. “Nå, vem har er jävla djurgårdsfittor vill dö först?” frågade han. Innan någon hann svara, noterade han sina två vänner. “Leo, skönt att se dig!” “Tack, detsamma” svarade Leonardo. I sin hand höll han en rörtång av modell större. “Får man joina?”

“Farfar?! Farfar?!” Amanda lät skärrad. Hon gick fram och tillbaka över parkettgolvet, telefonen hela tiden tryckt mot örat. Karolin tittade frågande på henne. “Amanda, vad är det?” frågade hon. Amanda stannade upp och vände sig mot sin väninna. “Farfar är i fara, jag… jag vet inte, det låter som om han blir misshandlad eller nåt…” Karolins ögon vidgades och hon reste sig upp ur soffan. “Vad… vad ska vi göra?” Amanda lyssnade noga i telefonen, och sa sedan till sin väninna att ringa polisen. Karolin sprang ut i hallen efter sin handväska. Hon körde ner handen och grävde runt bland L&M-paket, tamponger och busskort, tills hon slutligen fick upp sin iPhone. Rekordsnabbt slog hon 112 och förde luren mot sitt öra, samtidigt som hon kom tillbaka in i vardagsrummet.

- SOS 112, vad har inträffat?
- Ja hej, vi misstänker att en… eh, vän till oss håller på att bli misshandlad.
- Okej, och du heter?
- Karolin Börjesson.

Karolin såg nervös ut. Hon hade aldrig tidigare ringt larmnumret, undantaget någon busringning under mellanstadiet.

- Är du på plats vid misshandeln?
- Ja, nä, alltså, vi ringde precis upp vår vän, och det låter som han blir misshandlad alltså.
- Jag förstår. Har ni kontakt med er vän nu?

Karolin tittade frågande på Amanda, som såg lika frågande ut hon där hon stod med luren mot örat.

- Nä, min väninna ringde och hörde liksom dunsar och smällar och så, men vi vet ju inte riktigt…
- Har er vän sagt något?
- Nae, alltså, vi hörde ju bara ljud och så, liksom…
- Mm, då blir det ju svårt för oss att skicka hjälp som du kanske förstår… Vad heter er vän?
- Ja, alltså, det är inte min vän, utan min väninnas. Jag vet inte riktigt vad han heter, han kallas Farfar…
- Okej… Och han har inte sagt något om någon misshandel?
- Nä, precis.
- Ja, som sagt, jag kan inte skicka iväg ambulans om vi inte vet vad som skett.
- Ja, jo, det förstås… Vi vet ju inte var han är heller liksom…
- Nähä?

Karolin tog sig för pannan. Hon kände själv hur dum hon lät. Vad trodde hon och Amanda egentligen att räddningstjänsten skulle kunna hjälpa till med när det själva inte visste egentligen någonting alls?

“Ja, men tack ändå då” sa hon och lade på.

Farfar grävde frenetiskt efter sin jävla mobiltelefon, då han plötsligt blev bländad av ljuset från ficklampan. “Hå, hå, hå” skrockade en av männen. “Tror bestämt vi har skadedjur här i området!” Farfar drog sig snabbt åt sidan, och kunde se tre silhuetter stå och betrakta honom. Nu var goda råd dyra, tänkte han. En av männen tog ett steg fram mot honom, precis då han lyckades fippla upp telefonen. Han slängde en snabb kik på displayen. “Amanda ringer…” Förlåt Amanda, viskade han tyst, och svingade sedan iväg telefonen, rakt i huvudet på mannen som stod närmast. “Aj, fan!” röt han till, medan Farfar drog sig ut ur busken och snubblande tog sig upp på benen. “Ta fast honom!” röt mannen. Han måste vara någon typ av ledare, tänkte Farfar medan han snabbt vände sig om och precis skulle till att lägga benen på ryggen och söka sin tillflykt ut i den mörka, kalla skogen.

Amandas panna rynkades. Flera signaler hade gått fram, och till slut hade Farfar svarat. Eller ja, svarat och svarat… Hon hade hört ett klick, någon som skrek “Aj, fan!”, följt av samma röst, som hon nog inte tyckte tillhörde Farfar, ropa “Ta fast honom!”. Karolin betraktade sin väninna, och när hon såg hur bekymrad Amanda såg ut fick även hon en rynka i pannan. “Amanda, vad är det?” Amanda hyshade sin väninna och placerade sitt pekfinger framför sina läppar. Hon lyssnade noga. Hon tyckte sig höra vad hon uppfattade som snabba steg, några dunsar och ett par stön.

Farfar hann bara ta ett par steg innan han snubblade och föll huvudstupa ner i gruset. Hans fötter var iskalla och han hade tappat känseln ända upp till knäna, så att fly tycktes med ens inte vara ett alternativ. Han slöt ögonen hårt och tänkte att nu skulle han dö. Då hördes plötsligt ett par dunsar, följt av några stön. Det lät nästan som om någon eller några tappade andan. Han öppnade försiktigt sina ögon, men vågade ännu inte vända sig om. “Vad i helve-” Ledargestalten hade börjat säga något, men blivit avbruten. Sakta, sakta vände sig Farfar om, och drog med ens en lättnadens suck. Framför honom, bara ett par meter bort, låg de tre männen i gruset och åmade sig. Mitt ibland dem stod Solna, med sitt basebollträ i högsta hugg och kokade av adrenalin.

“You want more, motherfuckers?! Huh?!” skrek han och svingade ännu ett slag i magen på en av männen. “You want more of Solna, huh?!”

Amanda stod med telefonen tryckt mot örat. En signal, två signaler, tre signaler – sedan blev hon hänvisad till röstbrevlådan. “Jävla Farfar”, tänkte hon och lade på. Hon vände sig mot Karolin som satt i soffan. På bordet framför henne stod två flaskor vin, ett fat med vindruvor, ett med ostar och ett paket kex. “Jag provar igen om en liten stund” sa hon. “Han lovade ju att han skulle komma, det har säkert bara blivit något litet missförstånd eller så”.

Samtidigt, i norra änden av stan, satt Farfar på huk, lutande mot magasinets fasad och förbannade sig själv. Hur kunde han vara så korkad att glömma av att stänga av mobilen?! Han höll andan och lyssnade noga. Han hörde hur någon sa någonting där inne, och sedan öppnades dörren till magasinet. Som en hök dök Farfar framåt, in i buskagets skyddande mörker. Han kröp ihop i fosterställning och satte högerhanden för munnen, i ett försök att dämpa ljudet av sina andetag. Han hörde fotsteg i gruset, och såg ett par kängor komma traskandes runt hörnet, i hans riktning. Dom följdes av ännu ett par, och sedan ännu ett. Tre gubbar, tänkte Farfar. Så länge dom inte hade vapen skulle han i alla fall ha en chans att ta dom, om än en liten sådan.

“Ser du nåt?”, hördes en röst säga. En annan hyshade tillbaka som svar, och de stannade alla upp för att lyssna. När de konstaterat att vad de än hörde nu hade tystnat, beordrade en av dem den tredje att gå tillbaka och hämta en ficklampa. Farfar kände hur lederna stelnade i kylan, och han hade redan börjat tappa känseln i tårna.

Medan den tredje mannen gick in i magasinet började de andra två sakta ta ett par steg fram. Trots att Farfar inte kunde se mer än upp till deras knän, förstod han att de nog spejjade efter honom. Han var livrädd, frusen och kom på sig själv med att börja huttra. Lägg band på’rej själv, för fan, tänkte han för sig själv och pressade handen hårdare om munnen. Efter en liten stund kom den tredje tillbaka, och Farfar såg skenet från ficklampan passera bara någon halvmeter ovanför hans huvud. Måtte det här gå bra, tänkte han. Måtte det här gå bra…

“Prova ring han igen”, sa Karolin och tog en sipp på vinet. Hon hade övertalat Amanda att de i alla fall kunde öppna en av flaskorna medan de väntade på Amandas dejt och hans vänner. “Kan jag det?” frågade Amanda och tittade på klockan. “Det har ju bara gått knappt fyra minuter, jag menar, man vill ju inte verka för på liksom?” “Äh!” svarade Karolin. “Han lovade ju att han skulle komma ju, då är det ju inte att vara “för på” att ringa och kolla var han är?” Amanda bet sig själv i underläppen, men tänkte att Karolin nog hade rätt. Hon tog upp den trådlösa hemtelefonen, och slog Farfars nummer.

Tony Sedín slängde en sista kik ut i den mörka skogen, och vände sig sedan om mot sina två hejdukar. “Falskt alarm, boys. Vi går in igen” Då hördes plötsligt en polyfonisk melodi ljuda från en buske. Sedín vände sig tvärt. De hörde hur något började vrida och vända på sig, och en tyst viskning.

Det lät som”Men fan då!”