Den här dagen har varit en, för mig, väldigt oproduktiv sådan. Jag har mest tagit det piano. Tittat lite på teve, slösurfat Internet och skrivit sms. Och ätit grillchips och hävt i mig en, i mina mått mätt, rätt lagom stor dos coca-cola också. Fan vad jag älskar grillchips och coca-cola. Skulle kunna leva bara på det. Eller just det ja, det gör jag ju redan.

Det enda egentliga kruxet är väl att det har slagit lock för mitt högra öra. Helvete vad irriterande det är. Är nästan döv på det örat. Misstänker att jag blivit smittad med något förkylningsvirus av min “vän” Olof. Ska försöka klura ut någon fräck hämndaktion och så fort som möjligt sätta den i verket. Det kommer nog bli episkt, det tror jag det.

Fridens.

För ett par dagar sedan tipsade min lillebror Peter mig om en Starcraft II-tävling han hittat på en spelblogg. Jag har aldrig spelat vare sig första eller andra spelet i serien, men tävlingen gick ut på att man skulle rita en karaktär ur serien i ritprogrammet MSPaint, och det råkar jag ju vara en smula bevandrad i. Således ringde jag upp min vän Carl-Uno, som jag vet älskar nämnda spelserie, och frågade vilken karaktär jag borde rita. “Kerrigan!”, svarade han lyriskt. “Hon är helt psycho.” “Okej”, svarade jag och öppnade programmet.

Idag avgjordes tävlingen, och dessvärre vann jag inte. Trist. Inte för att jag väldigt gärna ville ha priset (som bestod av en Collectors Edition-box av nämnda spel), utan för att jag ville kränga skiten och håva in lite sköna och lättförtjänta stålar. Men men, så blev ju nu då icke fallet. Jag vet inte om några av er som läser spelar/har spelat Starcraft, men här är mitt bidrag hur som helst.

Då jag ju som sagt själv aldrig spelat vet jag inte riktigt vad som är kul eller ej, men trots detta tycker jag nog allt att jag borde vunnit ändå. Jag menar, jag är ju Joakim för fan.

Fridens.

Jag var nere på stan en sväng förut. Valstugorna hade börjat poppa upp på torget. Jag såg ett par gamla hippies som satt vid Miljöpartiets stuga, och ett gäng unga moderater stod och delade ut flyers till förbipasserande vid ett tält. Inget konstigt med detta. Vad jag dock fann konstigt, var att det också fanns ett par sverigedemokrater som försökte sprida sin nazipropaganda. De hade ju givetvis varken valstuga eller tält, utan huserade istället vid en parkbänk. Precis som A-laget. Jag har mig veterligen aldrig tidigare sett dessa inavlade rasister stå och skylta med sina åsikter i min hemstad, men säg den glädjen som varar för evigt?

Vad som dock var rätt intressant, var att medan de andra partirepresentanterna var välklädda och karismatiska (förutom då Miljöpartiets, som ju såg ut som hippies), såg Sverigedemokraterna ut som en hope jävla socialfall. Den trångsynte tjocksmocken till rasistjävel som försökte överräcka mig ett informationsblad, fyllt till bredden med bilder på blonda barn, och textstycken om hur viktigt det är att bevara de svenska traditionerna, såg ut ungefär exakt så här:

Titta på honom. Titta noga. Han bar en blå keps (ni vet, sådana man kan köpa på bensinmackar för någon femtiolapp), en solblek svensk VM-94-tröja, i vad jag antar är ett försök att visa alla hur jävla stolt han är över att vara svensk. Synd bara att den inte såg ut att vara tvättad sedan den där gyllene sommaren för 16 år sedan. På byxfronten hade han dagen till ära valt ett par blekta stretchjeans och på fötterna hade han ett par gympadojjer från intersport. Nu är inte jag någon fashionabel stilexpert direkt, men vad fan? Vill vi verkligen låta killar som Jörgen (jag vet inte vad han hette, men han såg ut som en Jörgen, så vi kan för skojs skull kalla honom det) styra och ställa i våra kommuner?

Jag vill det inte, och jag hoppas fler tänker som jag när det är dags att rösta.

Fridens.

I söndags fick min vän Jayman en inskickad bild publicerad på sajten Tjuvtittat. Värt värre.

Tjuvtittat är en rätt stor sida. Och dem har nu använt en av Jaymans bilder. Och jag känner Jayman. Det gör ju mig till kändis, typ.

Fast bara typ.

Vet ni vad jag hatar? Folk som vill gå tvärt emot den stora massan och totaldissa filmen Avatar, och på fullaste allvar tro att de är ensamma om den åsikten. Senast idag, drygt åtta månader efter filmens premiär, träffade jag en fetlagd jävel med så stora ärr efter acne i ansiktet att det såg ut som kratrar, som skröt om att medan alla andra hyllar skiten och inte kan ett jota om film, så har han minsann sett James Camerons senaste alster för var det egentligen var: den sämsta filmen i världshistorien. Han avslutade sin aptrista utläggning med att han dessvärre verkar vara helt ensam om att ha insett att handlingen inte är något att hänga i granen, och att alla andra blivit så förhäxade av alla specialeffekter att de utan att tveka det minsta outat den som världens bästa film.

Jag sa “nigguh please”, bad honom ta ett djupt andetag och lugna ner sig en smula, och berättade sedan att han är dum i huvudet om han tror sig vara ensam om sin åsikt. “Du är typ den trettionde människan jag träffat som avskyr filmen, och den tjugoåttonde som tror sig vara ensam om att tycka att den suger.” Dumjäveln tittade på mig med en osäker blick, samtidigt som han flåsade likt en tjocksmock. Jag berättade att alla som hyllar Avatar till skyarna, precis som han själv hävdat, antagligen inte kan speciellt mycket om film, men att inte heller de som avfärdar den som den sämsta skiten som någonsin gjorts nog har speciellt mycket innanför kraniet.

“Men Joakim, handlingen suger ju! Det är ju en rip-off på Dansar med Vargar för fan!”

“Förvisso”, började jag. “Men hav i åtanke hur sinnessjukt mycket pengar filmen kostade att producera. Har man pungat ut så löjligt mycket cash är det av yttersta värde att så många som möjligt går och ser den på biograferna, och att de sedan berättar för alla de känner att gå och se filmen, de också. Hur gör man det? Jo, man gör en handling som tilltalar så många som möjligt. Vilken typ av handling tilltalar så många som möjligt? Jo, en klichéfylld kärlekshistoria, med spänning och action. Krydda med lite flummig new age-skit och du har till och med lyckats locka hippiejävlar till biograferna. Enkelt.”

Korkskallen med det ondulerade ansiktet rodnade och såg om möjligt ännu mer dum ut än tidigare. “Betänk det, och filmen är inte så dålig som du och så många med dig vill påstå. Inte heller är den fantastisk, utan snarare rätt medioker”, avslutade jag. Den dumme saten började klia sig i bakhuvudet, insåg att han blivit rättad av en mästare och frågade sedan vad jag skulle ge Avatar i betyg på skalan 1-10. “En stabil sexa” svarade jag kort. “Okej” sa han. “Gör det du med, sa jag. Det är det enda rätta.” “Mm”, sa han. “Bra”, sa jag.

Och sedan var det inte mer med det.

Är ni för dumma för att förstå? Klicka då här, jävla nötter. Och kom sedan aldrig tillbaka hit.

Är det något jag verkligen hatar här i världen, ja, då är det nog fan i mig fitthuvuden som ägnar sig åt Friskis & Svettis. Jag menar, ord kan ju inte beskriva hur dumma de jävla idioterna ser ut när de hoppar runt och klappar med händerna i takt till en technofierad version av någon gammal Markoolio-dänga. Man vill ju bara spy av blotta åsynen av de jävla kräken, inte sant?

När jag och min flickvän Camilla var på vår Sverigeturné i somras besökta vi bland annat Umeå. Där satt vi en kväll på en camping och avnjöt varsin Gin & Tonic i godan ro, när den uppfriskande vätskan i mitt glas plötsligt började skaka. Scenariot påminde en hel del om minuterna innan Tyrannosaurus rexen attackerar människorna för första gången i filmen Jurassic Park. Vad i hela jävla fridens namn står nu på, frågade jag mig själv samtidigt som jag oroligt spejade efter argsinta dinosaurier. Då fick jag se en brunbränd jävla hurtbulle till fjollbög som var i full färd med att få igång campingens tjocksmockar att börja dansa och tjoa och vifta och förnedra sig själva. “Kom igen nu, och ett, och två!” skrek han nasalt samtidigt som han snurrade med armarna i takt till den gamla 90-talsplågan. Jag rös av avsky gentemot den tandkrämsreklamsleende jävla token och alla fetton som blint följde hans intruktioner. Satans apjävlar, tänkte jag.

Är det bara jag som tycker att namnet “Fetton & Svettapor” är betydligt mer passande?

När jag gick i skolan (jag minns inte om det hände i högstadiet eller gymnasiet, men det spelar heller ingen roll) så skulle vi under en termin dela upp oss i par och leda vår egen gymnastiklektion. Ett par bestod av två förhållandevis groteska tjejer som jag fann obeskrivligt motbjudande. De var båda aktiva i Friskis & Svettis, och förtjänade således att stötas ut av oss andra. Då jag minuterna innan deras gymnastiklektion fick reda på att just de två skulle leda den, och att ett pass Friskis & Svettis stod på schemat såg jag till att “ha en stukad fot” så jag hade en legitim ursäkt att undslippa förnedringen ett deltagande hade resulterat i. Istället fick jag och de andra övermänniskorna som valde att hoppa lektionen sitta och beskåda hur de andra gjorde narr av sig själva. Vi skrattade så vi tjöt, och kom överens om att i fortsättningen kalla lektionens fula ledare för svettisarna istället för vid namn. För de förtjänade de, tyckte vi.

När jag då på den där campingen i Umeå satt och beskådade cirkusen av tjockisar och fläskberg som iklädda färgglada, åtsmetade joggingbyxor sprang runt som en hope dårar kunde jag inte låta bli att undra över vad som får dessa människor att frivilligt göra sig själva till sådana åtlöjen. Inser de jävla svettäcklen inte hur dumma de ser ut? Förstår de inte att folk sitter och garvar häckarna av sig åt deras idiotiska träning? Är de så verklighetsfrånvända? Jag fattar det inte. Men det kanske är som folk med downs syndrome. Folk skrattar åt dem, fast de har roligt ändå.

I så fall, kul för dem. Antar jag.

De gånger då jag och min vän Jayman knallar runt på stan och helt plötsligt ser en rullstolsbunden sate förflyttar vi oss alltid snabbt ett par meter åt sidan. Somliga idioter tycker att det är löjligt gjort av oss. “De kan väl fan inte rå för att de sitter i rullstol eller?!” fnyser de argt och ger oss anklagande blickar. “Vad vet ni om det, jävla PMS-horor?” kanske vi då kontrar. Det finns över hundra anledningar till en person kan hamna i rullstol, och så länge man inte frågat rullstolsmänniskan hur han/hon kom att hamna i sin portabla fåtölj så kan man aldrig vara riktigt säker på huruvida de kunde rå för det eller ej. Visst, somliga föds med nedsatt känsel i benen, men det finns också de som satt sig alkoholpåverkade i en bil och kört iväg och krockat, eller hur?

Skit samma, det är inte därför jag och Jayman alltid kliver åt sidan. Det finns ju nämligen även de som ådragit sig någon typ av sjukdom som gjort dem invalida, och sådana sjukdomar vill man ju inte gärna själv råka ut för.

Jag vet att chansen för att bli smittad av en rullstolsbunden människa med en sjukdom som i det långa loppet kan resultera i att även jag hamnar i en rullstol är näst intill obefintlig. Men det kan hända, och som min vän Jayman alltid säger: I’d rather be safe than sorry. Och det ligger ju faktiskt en hel del i det, inte sant?

Så, gör som oss och ställ er alltid på ett säkerhetsavstånd på minst ett par meter från rullstolsbundna stackare. Det är ju onekligen det bästa man kan göra.

Fridens.

Är hemma från min Sverigeturné. 300 mil på knappt tre veckor. Intensivt och hur skönt som helst. Har läst mycket. Och tittat på VM. Och pussat på min fina flickvän. Och blivit brun. Men nu är jag som sagt hemma igen. Känns värt.

Fatties, beware.

Ikväll är det final i fotbolls-VM. Mäktigt värre. Jag gillar både Holland och Spanien. Hoppas på Holland, då de ju är underdogs och spelar grymt rolig fotboll. Tror dock på Spanien, då de liksom typ är bäst i ungefär hela världen på allt vad fotboll innebär.

Jag hade gärna sett matchen på min hemmabio, men då jag ju befinner mig på en resa genom Sverige och inte har med 42-tummar’n så får det bli till att beskåda matchen på en 21-tummare. Man tager ju som bestämt vad man haver, inte sant?

Jaja, jag vet att dessa uppdateringar inte är de roligaste i världen, men jag kommer hem på torsdag alternativt fredag, och kommer då skriva lite mer Joakim Is Dementedska inlägg.

Fridens.

Jag fortsätter min färd genom norra Sverige. Nu är jag i Umeå. Värt. Vi kom till en pytteliten campingplats som ligger precis brevid ett köpcentrum. Campingföreståndaren är en solbränd liten herre med keps. Han är onaturligt pratglad och ser ut som en hobbit. Det första han berättade när vi kom var att det varken fanns polacker eller zigenare här. Sedär.

För en liten stund sedan åt vi middag på ett ställe som heter 5 knop. Jag åt en tallrik pasta. Den gick på lite styvt 250 kronor. Ölen exkluderad. Umeå är dyrt.

Jaja, Internetmottagningen är lite sisodär här upp, men jag ska försöka skriva lite mer under resans gång. Tills dess kan ni väl surfa porr eller något.

Fridens.

Hej alla vänner, fiender, löst bekanta och äckliga stalkers. Jag befinner mig just nu i Östersund. Jämtlandsborna ska ju också få möjlighet att vistas i min eminenta närhet. Fast det regnar här, och det är ju mindre bra. Fast jag klagar inte, för jag har både grillchips och whisky.

Jaja, nu vet ni det.

En liten fågel kvittrade idag i mitt öra att en kille vid namn Hugo Rosas knyckt ett av mina MSPaint-alster och publicerat på sin egen blogg, utan att hänvisa till bildens ursprung. “Hugo Rosas?” tänkte jag. “Det var ta mig tusan ett fult namn”. Jag googlade upp bloggen och såg på första sidan bilden jag skapade till inlägget Joakim fejkar en orgasm!, om än något modifierad.

Ovan: Originalbilden, daterad 25 september 2008.

Ovan: Hugo Rosas omgjorda verk, daterad 27 juni 2010.

“Vilken skurkaktig liten rackare, den där Hugo”, tänker jag, stänger av datorn och sticker ner mot stan. Ett par timmar senare träffar jag min lillebror. Han är mer bevandrad i bloggosfären än mig, och således frågar jag honom, efter att ha berättat om stölden, om han har någon pejling på vem den där tjuven Hugo Rosas är. Min lillebror garvar och berättar att Hugo Rosas “vann” dokusåpan “Den rätte för Rosing”. Det tyckte jag var kul. En före detta C-kändis snor ett av mina verk, pillar lite på den och vipps så tror alla att det är han som är upphovsmannen.

Hugo Rosas, ta dig i häcken.

Befinner mig hemma hos min pappa för tillfället. Sitter och bläddrar i dagens Aftonbladet. Överallt står det om kronprinsessan Victorias giftermål med Daniel Westling. Bröllopsklänningen hit och drottning Silvias tårar dit. Förstasidan är prydd med en stor bild på brudparet, med en stor text som säger “SÄG JA!”. En enligt min mening betydligt mer passande text hade varit “VI BRYR OSS FAN INTE!”, men då jag ännu inte uppnått världsherravälde är inte det upp till mig att bestämma. Tyvärr.

Fast samtidigt tycker jag det är jävligt skönt att de äntligen gifter sig. Så att Sverige sedan kan gå vidare och tidningarna kanske kan börja rapportera om något vettigt. Att vi ska överge monarkin och bli en republik är väl för mycket att hoppas på, men just nu känner jag mig nöjd så länge jag slipper se brudparet på varenda jävla löp så fort jag springer ner till kiosken för att köpa cigaretter och coca-cola.

Hade det varit upp till mig hade det alltid varit robotar på löpsedlarna. Oavsett om det var relevant eller ej. För robotar är awesome.

Igår kväll var jag och min vän Carl-Uno hemma hos vår polare Jayman. Vi drack bärs och spelade TV-spel. Hur trevligt och manligt som helst. Framåt småtimmarna började det kurra i våra magar, och vi svor oss hesa över den lokala pizzerians otillräckliga öppettider. “Fan, du har inget hemma eller?” frågade jag Jayman och strök handen över min skrikande mage. “Tror fan inte det” svarade han. “Men jag ska gå och kolla. Vänta här”. Sagt och gjort – Jayman masade sig ut i köket och jag och Carl-Uno stannade kvar i vardagsrummet och körde ännu en bana på Sonic & Sega Allstars Racing.

Ett par minuter senare kommer Jayman inspringandes, och delger oss informationen gällande det faktum att han nog skulle kunna slänga ihop varsin fet hamburgare med pommes frites. Jag och Carl-Uno fäller en glädjetår och high-fivear varandra och springer sedan efter Jayman in i köket där han börjar fräsa upp nötfärsen och startar sin fritös. Ett par minuter senare det färdigt att serveras. Min hamburgare såg ut så här:

Titta på den! En fet och starkt kryddad burgare på 160 gram, med majonnäs, saltgurka, tabasco, ost, chilisås, ketchup och senap. Inte illa pinkat med tanke på att Jayman:

• Var rätt rund om fötterna.
• Vid en första anblick egentligen inte hade någonting hemma.

Fan vad jag älskade den där burgarjäveln, och fan vad jag älskar att ha en nära vän som pluggar till kock. Det är bra, då jag själv knappt kan steka upp lite köttfärs.

Fridens.