Den här dagen har varit en, för mig, väldigt oproduktiv sådan. Jag har mest tagit det piano. Tittat lite på teve, slösurfat Internet och skrivit sms. Och ätit grillchips och hävt i mig en, i mina mått mätt, rätt lagom stor dos coca-cola också. Fan vad jag älskar grillchips och coca-cola. Skulle kunna leva bara på det. Eller just det ja, det gör jag ju redan.

Det enda egentliga kruxet är väl att det har slagit lock för mitt högra öra. Helvete vad irriterande det är. Är nästan döv på det örat. Misstänker att jag blivit smittad med något förkylningsvirus av min “vän” Olof. Ska försöka klura ut någon fräck hämndaktion och så fort som möjligt sätta den i verket. Det kommer nog bli episkt, det tror jag det.

Fridens.

Såg precis det första avsnittet av den nya säsongen av TV4-klassikern Fångarna på Fortet som sändes igår, och tro det eller ej, men jag har ett par tankar kring programmet så här efteråt.

• Grafiken är skitful. Kom igen, vi snackar om ett av den svenska TV-historiens allra mest älskade program, och så ser skiten ut som en billig Indiana Jones-ripoff. Inte okej. De borde ha behållit den klassiska grafiken, som ni kan se i bilden ovan.
• Att Agneta Sjödin och Gunde Svan återigen är programledare är kul! Nostalgiskt, på något vis.
• Dvärgarna är ju för roliga! Dels hur de springer och vickar på sina höfter, sådär som bara dvärgar kan, men roligast är ändå när de tittar in i kameran och visar med sina knubbiga små fingrar hur många nycklar laget har lyckats skrapa ihop. Och ljudeffekten på det! Hysteriskt!
• Bébé Fouras? Driver skaparna med oss? Varför ser han ut som en sliskig statist från en gammal 80-talsrulle?
• Ledtrådarna är löjligt enkla. Kom igen, “gubbe”, “skinn” och “spad”? Ett dövstumt blint barn med downs syndrom hade ju kunnat lista ut att lösenordet var “korv”! Skottpengar på ledtrådsförfattarna!

Men annars är det kul att programmet är tillbaka. Älskade det när jag var barn. Fint så.

Fridens.

Vet ni vad jag hatar? Folk som vill gå tvärt emot den stora massan och totaldissa filmen Avatar, och på fullaste allvar tro att de är ensamma om den åsikten. Senast idag, drygt åtta månader efter filmens premiär, träffade jag en fetlagd jävel med så stora ärr efter acne i ansiktet att det såg ut som kratrar, som skröt om att medan alla andra hyllar skiten och inte kan ett jota om film, så har han minsann sett James Camerons senaste alster för var det egentligen var: den sämsta filmen i världshistorien. Han avslutade sin aptrista utläggning med att han dessvärre verkar vara helt ensam om att ha insett att handlingen inte är något att hänga i granen, och att alla andra blivit så förhäxade av alla specialeffekter att de utan att tveka det minsta outat den som världens bästa film.

Jag sa “nigguh please”, bad honom ta ett djupt andetag och lugna ner sig en smula, och berättade sedan att han är dum i huvudet om han tror sig vara ensam om sin åsikt. “Du är typ den trettionde människan jag träffat som avskyr filmen, och den tjugoåttonde som tror sig vara ensam om att tycka att den suger.” Dumjäveln tittade på mig med en osäker blick, samtidigt som han flåsade likt en tjocksmock. Jag berättade att alla som hyllar Avatar till skyarna, precis som han själv hävdat, antagligen inte kan speciellt mycket om film, men att inte heller de som avfärdar den som den sämsta skiten som någonsin gjorts nog har speciellt mycket innanför kraniet.

“Men Joakim, handlingen suger ju! Det är ju en rip-off på Dansar med Vargar för fan!”

“Förvisso”, började jag. “Men hav i åtanke hur sinnessjukt mycket pengar filmen kostade att producera. Har man pungat ut så löjligt mycket cash är det av yttersta värde att så många som möjligt går och ser den på biograferna, och att de sedan berättar för alla de känner att gå och se filmen, de också. Hur gör man det? Jo, man gör en handling som tilltalar så många som möjligt. Vilken typ av handling tilltalar så många som möjligt? Jo, en klichéfylld kärlekshistoria, med spänning och action. Krydda med lite flummig new age-skit och du har till och med lyckats locka hippiejävlar till biograferna. Enkelt.”

Korkskallen med det ondulerade ansiktet rodnade och såg om möjligt ännu mer dum ut än tidigare. “Betänk det, och filmen är inte så dålig som du och så många med dig vill påstå. Inte heller är den fantastisk, utan snarare rätt medioker”, avslutade jag. Den dumme saten började klia sig i bakhuvudet, insåg att han blivit rättad av en mästare och frågade sedan vad jag skulle ge Avatar i betyg på skalan 1-10. “En stabil sexa” svarade jag kort. “Okej” sa han. “Gör det du med, sa jag. Det är det enda rätta.” “Mm”, sa han. “Bra”, sa jag.

Och sedan var det inte mer med det.

Visst blir det lite pinsamt när en tjejkompis ska presentera sin nya pojkvän, och killen ifråga visar sig vara bra mycket äldre än tjejen? Eller när en killkompis träffar en söt liten tjej på en festival och genast känner ett behov av att dra över henne, för att sedan få veta att hon bara är sexton år gammal. Jobbigt värre… eller? Hur stor roll spelar egentligen åldersskillnaden, och var går gränsen för för gammal alternativt för ung? Lugn, era jäkla fnask, jag har svaret.

Det hela är egentligen väldigt simpelt. Du tar så många år du är fyllda, och halverar rakt av. Är du 22 år (och räknat rätt), blir ditt resultat 11. Är du 20 år får du fram 10 och så vidare… Nu kanske ni trodde att ekvationen var klar, och att det är fritt fram att banga små barn, men så är icke fallet. Nej, nu adderar ni den magiska siffran 7. Ni tar alltså hälften av så många år ni är och lägger till 7. Är du 22 år blir resultatet således 18, och det är så många år en tjej måste ha fyllt innan du kan dejta henne utan att det skulle kännas creepy. Är du 20 år kan du vara med en sjuttonåring och som 24 åring kan du dejta alla som är fyllda 19 år eller mer.

Ni hänger med, va? Det är ju inte raketforskning direkt. Ni tjejer kan ju kolla era pojkvänners åldrar och räkna ut huruvida de är sjuka kräk med pedofildrag eller ej. Det blir roligt.

Så, hade jag varit singel hade jag utan krångel kunnat dejta 18 åringar. Vara en bra bit in på 90-talet. Känns sådär. Glad att jag har tjej.

Jag har varit lite snål på uppdateringsfronten den senaste tiden, men det hindrar inte korpulenta missfoster och andra socialt missanpassade nötter att kommentera inlägg. Och då främst äldre sådana. Jag vet inte inte varför, men av någon anledning känner somliga idioter att det är viktigt att berätta för mig att jag nog innerst inne mår pyton och att jag borde söka hjälp, och detta berättar de i kommentarfälten till ett till två år gamla inlägg.

Väldigt många som skriver till mig är oroliga. De undrar om jag har haft en dålig uppväxt, lidit av drogrelaterade problem eller, och håll nu i hatten, blivit sexuellt ofredad som barn. Jag svarar dem att jag mår bra, haft en toppenuppväxt och under min barndom inte ens blivit lite tallad på av en vuxen. Sedan tackar jag för omtanken, och frågar hur de mår själva. Hittills har jag inte fått något svar. Ouppfostrade jävlar. Men, för att lugna alla ni oroliga förståsigpåare som ännu inte skrivit någon omtänksam kommentar där ni undrar om jag innerst inne är en osäker liten pojke som längtar efter att få bli älskad, så kan jag berätta att så icke är fallet.

Jag är bara lite mer fantastisk än alla andra. That’s all.

Är det något jag verkligen hatar här i världen, ja, då är det nog fan i mig fitthuvuden som ägnar sig åt Friskis & Svettis. Jag menar, ord kan ju inte beskriva hur dumma de jävla idioterna ser ut när de hoppar runt och klappar med händerna i takt till en technofierad version av någon gammal Markoolio-dänga. Man vill ju bara spy av blotta åsynen av de jävla kräken, inte sant?

När jag och min flickvän Camilla var på vår Sverigeturné i somras besökta vi bland annat Umeå. Där satt vi en kväll på en camping och avnjöt varsin Gin & Tonic i godan ro, när den uppfriskande vätskan i mitt glas plötsligt började skaka. Scenariot påminde en hel del om minuterna innan Tyrannosaurus rexen attackerar människorna för första gången i filmen Jurassic Park. Vad i hela jävla fridens namn står nu på, frågade jag mig själv samtidigt som jag oroligt spejade efter argsinta dinosaurier. Då fick jag se en brunbränd jävla hurtbulle till fjollbög som var i full färd med att få igång campingens tjocksmockar att börja dansa och tjoa och vifta och förnedra sig själva. “Kom igen nu, och ett, och två!” skrek han nasalt samtidigt som han snurrade med armarna i takt till den gamla 90-talsplågan. Jag rös av avsky gentemot den tandkrämsreklamsleende jävla token och alla fetton som blint följde hans intruktioner. Satans apjävlar, tänkte jag.

Är det bara jag som tycker att namnet “Fetton & Svettapor” är betydligt mer passande?

När jag gick i skolan (jag minns inte om det hände i högstadiet eller gymnasiet, men det spelar heller ingen roll) så skulle vi under en termin dela upp oss i par och leda vår egen gymnastiklektion. Ett par bestod av två förhållandevis groteska tjejer som jag fann obeskrivligt motbjudande. De var båda aktiva i Friskis & Svettis, och förtjänade således att stötas ut av oss andra. Då jag minuterna innan deras gymnastiklektion fick reda på att just de två skulle leda den, och att ett pass Friskis & Svettis stod på schemat såg jag till att “ha en stukad fot” så jag hade en legitim ursäkt att undslippa förnedringen ett deltagande hade resulterat i. Istället fick jag och de andra övermänniskorna som valde att hoppa lektionen sitta och beskåda hur de andra gjorde narr av sig själva. Vi skrattade så vi tjöt, och kom överens om att i fortsättningen kalla lektionens fula ledare för svettisarna istället för vid namn. För de förtjänade de, tyckte vi.

När jag då på den där campingen i Umeå satt och beskådade cirkusen av tjockisar och fläskberg som iklädda färgglada, åtsmetade joggingbyxor sprang runt som en hope dårar kunde jag inte låta bli att undra över vad som får dessa människor att frivilligt göra sig själva till sådana åtlöjen. Inser de jävla svettäcklen inte hur dumma de ser ut? Förstår de inte att folk sitter och garvar häckarna av sig åt deras idiotiska träning? Är de så verklighetsfrånvända? Jag fattar det inte. Men det kanske är som folk med downs syndrome. Folk skrattar åt dem, fast de har roligt ändå.

I så fall, kul för dem. Antar jag.

När det kommer till matlagningen, eller generell köksvistelse i allmänhet, så är jag rätt bortkommen. Om jag vill äta något gott ser jag gärna att någon annan än jag själv har tillagat det. Oftast beställer jag mat från någon restaurang, såvida inte min flickvän Camilla eller min vän Jayman kokat ihop något gott.

Men, detta hindrar inte mig från att ha en åsikt om folks matlagning. Jag har noterat tre i mitt tycke rätt efterblivna saker som folk pysslar med när de lagar mat. Tre saker som är totalt söndervrickade i huvudet. Tre saker som jag hatar.

1. Folk som när de hällt upp sin pasta i durkslaget spolar kallt vatten över den.
2. Folk som efter att ha stekt bacon lägger de stekta fläsket på en bit hushållspapper.
3. Folk som värmer tortillabröden i mikrovågsugnen innan de ska ätas.

Vi kan för enkelhetens skull gå igenom dessa dumheter i ordning. Att spola kallvatten över pastan? Ursäkta? Det är ju lika dumt som att värma en pirog, och sedan fylla den med snö innan man glufsar i sig den. “Joakim ditt jääla miffo ! man häller vatten på makronerna för att dom INTE SKA KLIBBa !!!!!” Äh, dra något gammal över er! För att undvika att pastan klibbar ihop häller man margarin över den. Inte kallvatten. Idioti!

Att lägga stekt bacon på en bit hushållspapper är om möjligt ännu dummare. Folk som gör det borde tvångssteriliseras med en bandsåg. Hushållspappret suger ju upp fettet. Hallå? Bacon ska ju vara fett för fan! Åh, jag blir så trött!

Att värma tortillabröd i mikrovågsugnen är inte fullt lika illa som ovan nämnda exempel, men fortfarande riktigt fel. “Men annars blir de ju inte varma, Joakim?!” Eh, jo? Då köttfärsen är varm så blir ju brödet också varmt? Att värma dem innan:

• tar längre tid.
• gör att de bröd man inte orkar äta upp stelnar och blir till knäckebröd på två röda.
• gör att bröden smakar degigt.

Så, nu har ni förhoppningsvis lärt er hur man egentligen ska göra. Varsågod.

De gånger då jag och min vän Jayman knallar runt på stan och helt plötsligt ser en rullstolsbunden sate förflyttar vi oss alltid snabbt ett par meter åt sidan. Somliga idioter tycker att det är löjligt gjort av oss. “De kan väl fan inte rå för att de sitter i rullstol eller?!” fnyser de argt och ger oss anklagande blickar. “Vad vet ni om det, jävla PMS-horor?” kanske vi då kontrar. Det finns över hundra anledningar till en person kan hamna i rullstol, och så länge man inte frågat rullstolsmänniskan hur han/hon kom att hamna i sin portabla fåtölj så kan man aldrig vara riktigt säker på huruvida de kunde rå för det eller ej. Visst, somliga föds med nedsatt känsel i benen, men det finns också de som satt sig alkoholpåverkade i en bil och kört iväg och krockat, eller hur?

Skit samma, det är inte därför jag och Jayman alltid kliver åt sidan. Det finns ju nämligen även de som ådragit sig någon typ av sjukdom som gjort dem invalida, och sådana sjukdomar vill man ju inte gärna själv råka ut för.

Jag vet att chansen för att bli smittad av en rullstolsbunden människa med en sjukdom som i det långa loppet kan resultera i att även jag hamnar i en rullstol är näst intill obefintlig. Men det kan hända, och som min vän Jayman alltid säger: I’d rather be safe than sorry. Och det ligger ju faktiskt en hel del i det, inte sant?

Så, gör som oss och ställ er alltid på ett säkerhetsavstånd på minst ett par meter från rullstolsbundna stackare. Det är ju onekligen det bästa man kan göra.

Fridens.

Jag har noterat ett rätt knepigt fenomen, hörni. Det är väl på sätt vis lite besläktat med vad jag tog upp i inlägget Sluta upp med att ljuga, era äckliga jävla tjockisar!. När folk laddar upp bilder från till exempel en fest på sin blogg, facebook eller bilddagbok (eller fan, ingen använder väl bilddagboken längre?) och ska till att skriva en bildtext, så skriver väldigt många att personen på bilden är så fin och vacker. Det är väl inget konstigt med det, men saken är den att detta enbart gäller om personen på fotot ifråga är hemskt fet, groteskt ful eller, Gud förbjude; både och. Ni förstår vad jag menar?

Det är som att personen som laddar upp fotot tänker “Hmm, Nina är ju allt annat än fager, så kanske tar hon illa upp om jag lägger upp det är kortet på facebook? Hur ska jag göra? Jo, nu har jag det! Jag skriver i bildtexten att hon är så fin och vacker och gullig och rar! Jag är ett geni!”. För att alla ska förstå mitt tänk gjorde jag för säkerhets skull en bild, så att även ni dyslektiker har en liten chans att hänga med:

“Men Joakim ditt jäva dum huvve!! den som ladar upp bilderna kanske tycker att hon är fin ju!!!!!????????!!!”

Visst, det finns någon promilles chans att fotots uppladdare faktiskt finner tjockisjäveln attraktiv, men jag har svårt att tro att alla som laddar upp bilder på sina feta bekanta och sedan skriver en bildtext om att “hon är så fin” faktiskt gör det. No way, José. Rör det sig dessutom om en massuppladdning på 50 foton blir det extra tydligt när upp emot 25 personer har blivit taggade, men bara de på tjockisar har bildtexter i vilka det står hur vackra de är.

Tror ni mig inte? Kolla facebook och bloggar ögonaböj, och bered er på att bli rättade. Och alla ni feta fläskberg som hela tiden trott att era vänner i alla fall tycker ni är fina, tänk igen.

Fridens.

Befinner mig hemma hos min pappa för tillfället. Sitter och bläddrar i dagens Aftonbladet. Överallt står det om kronprinsessan Victorias giftermål med Daniel Westling. Bröllopsklänningen hit och drottning Silvias tårar dit. Förstasidan är prydd med en stor bild på brudparet, med en stor text som säger “SÄG JA!”. En enligt min mening betydligt mer passande text hade varit “VI BRYR OSS FAN INTE!”, men då jag ännu inte uppnått världsherravälde är inte det upp till mig att bestämma. Tyvärr.

Fast samtidigt tycker jag det är jävligt skönt att de äntligen gifter sig. Så att Sverige sedan kan gå vidare och tidningarna kanske kan börja rapportera om något vettigt. Att vi ska överge monarkin och bli en republik är väl för mycket att hoppas på, men just nu känner jag mig nöjd så länge jag slipper se brudparet på varenda jävla löp så fort jag springer ner till kiosken för att köpa cigaretter och coca-cola.

Hade det varit upp till mig hade det alltid varit robotar på löpsedlarna. Oavsett om det var relevant eller ej. För robotar är awesome.

Nästan alla jag snackat med sedan jag igår kom hem från Glasgow, Skottland har frågat huruvida den lokala maten smakade bra eller ej. Faktum är att jag egentligen inte vet. Jag käkade aldrig något typiskt skotskt (tyckte inte att haggis så speciellt gott ut), utan jag åt mest amerikansk kost. Till min stora glädje upptäckte jag att de hade flera stycken KFC-restauranger i stan. “Åh, KFC! Där måste jag ju bara käka!” skrek jag som en besatt till min flickvän Camilla när jag första gången noterade de rödmålade fönsterna som kännetecknar den världsberömda snabbmatskedjan. Sagt och gjort, dagen efter köpte jag för första gången käk på KFC.

Helt ärligt, så var det väl inte något speciellt direkt. Friterade kycklingbitar liksom. Visst, de var lite annorlunda kryddning på dem än till exempel McDonald’s McNuggets, men inget som är värt att hyllas till skyarna. Vad som dock var lite kul, var när jag skulle gå in på KFC för första gången. Eller vänta, jag vet inte huruvida ni känner till KFC eller ej? Okej, först kör vi en snabb genomgång för alla er outbildade jävla skithögar:

• KFC står för Kentucky Fried Chicken.
• Som namnet antyder serverar de friterad kyckling.
• Det är en allmän fördom att “alla svarta älskar kyckling”…
• … och då således “är alla som käkar på KFC svarta”.

När jag öppnar dörren till KFC stiger en familj på sex personer ut genom dörren. En mamma, en pappa och fyra barn. Alla var de kolsvarta. När vi sedan kliver in noterar jag att jag och Camilla är de enda vita inne i hela restaurangen, inklusive de anställda. Det tyckte jag var kul.

Och det var sagan om hur jag fick mina fördomar besannade.

Fridens.

Vet ni vad jag hatar? Raggarkulturen. De äckliga jävlarna, de fula kläderna, den kassa musiken, de långa bilarna som kompenserar för förarnas korta könsorgan, de smygrasistiska åsikterna – ja, jag hatar fan allt. Att säga att det kryllar av raggare i min hemstad vore att ta i, men de som finns verkar gilla att anordna raggarträffar och “cruisingar” runt stan titt som tätt nu när sommaren står vid tröskeln, och då bjuder de mer än gärna in sina fula, blekfeta vänner från vischan. Således fullkomligt exploderar Uddevalla av raggarjävlar, och jag känner en instinktiv längtan efter att få dö. Helvete, vad jag hatar raggare!

Något jag funderat lite över, är hur i helskotta denna inavlade kultur kan leva vidare? Hur tänker de ungdomar som väljer att ansluta sig till denna folkölshävande och korv med bröd-stinkande livsstil egentligen?

“Mjo, kanske borde man bli raggare ändå? Mecka med bilen, skaffa ölmage, snusa grov och lyssna på Eddie Meduza? Då borde man ju få fina brudar…”

En annan sak jag tänkt på är att alla jävla raggare verkar ha byggt upp sin garderob genom att köpa T-shirts med “roliga tryck” på marknader. Ni vet vilka jag menar:

• En riktig man har sexpacket i kylen, inte på magen.
• Fuck you, I drive a vovlo.
• Öl byggde denna vackra kropp.
• Riktiga män luktar diesel.
• Riktiga kärringar lagar mat samtidigt som man knullar dom.

Nu är inte jag någon fashionabel stilexpert, men någon jävla måtta borde det väl ändå vara? Om inte annat än så för vår skull? Det är ju lagom trevligt att sitta på en uteservering och äta en god baguette när helt plötsligt en blekfet raggare med Gällivarehäng och en hel dosa snus upptryckt under överläppen strosar förbi och luktar korv och svett. Nej, ska sanningen fram så skulle jag nog helst av allt se att de alla trillade av pinn snarast möjligt. Helst i någon inavlad håla i skogen, så vi slapp ta hand om liken efteråt. De kunde liksom få förmultna därute, och så kunde vi andra få förtränga dessa motbjudande satars existens.

Fridens.

Jag vet att många av mina vänner väntar och väntar på att jag ska uppdatera med ett inlägg om den gångna helgen, men jag har varit bakfull och trött. Och upptagen på annat håll. Med att göra något så grabbigt som att “lana” hos en kompis. Vi spelade Battlefield 2. Vi ägde de jävla gulingarna så hårt. Men men, hur som helst; Jag ska uppdatera om kalaset. Jag ska. Imorgon. Tills vidare får ni hålla till godo med den här bilden, tagen i lördags.

Den föreställer mig, hållandes en livs levande pythonjävel! Ni vet, en sådan där orm som fäller bufflar och lejon nere i de sydligare breddgraderna. En sådan där orm som cannibalhövdingarna offrar sina förstfödda döttrar till. En dödsfaraktad legend, för fan! Och den jäveln håller jag! Hur iskall som helt. Titta bara på bilden! Man ser verkligen på min blick att jag tänker “Pah?! Det här var väl ingenting? Sådana här små ormjävlar käkar jag till frujost varje dag!”

Eller kanske inte riktigt.

Fridens.

Och ni kattägare säger att jag är korkad, rubbad och dum i huvudet? Visst, vi säger så.