För rätt exakt ett decennium sedan, precis efter millennieskiftet, fick jag för första gången höra talas om Månguden. Jag lyckades på något sätt jag nu glömt bort hitta ett obskyrt skräckfilmsforum på Internet. Jag var då elva år gammal och trots att jag fick se skräckfilmer för mina föräldrar så kändes det på något sätt lite förbjudet att sitta och diskutera italienska giallos och amerikanska rape/revenge-rullar från 70-talet tillsammans med några för mig totala främlingar.

I en tråd, där man skulle berätta om de mest skrämmande filmerna man någonsin sett, skrev någon att han mindes hur han som barn någon gång i slutet på 80-talet såg en film på SVT som skrämde honom såpass mycket att han flera år senare fortfarande kunde vakna upp kallsvettig av rädsla. Filmen ifråga var en svensk slasher, och hette Månguden.

Jag, och flera med mig, undrade vart man kunde köpa den. Det visade sig snart att den aldrig hade släppts på vare sig VHS eller på det (runt den tiden) relativt nya formatet DVD. Fan, tänkte jag. Är den så hemsk måste jag ju se den. Men något släpp kom aldrig, och till slut glömde jag bort den helt. Ända tills 2002, vill säga, då en tråd på ett annat community jag hängde på runt den tiden dök upp. Trådstartaren undrade om någon mindes den otroligt hemska filmen Månguden, och var man kunde köpa sig ett exemplar. Någon svarade snabbt att han mycket väl mindes den, men att den dessvärre var omöjlig att få tag på. Under de kommande dagarna fylldes tråden med äldre skräckfilmsrävar som delade med sig av sina skräckfyllda minnen kring filmen. Tydligen var den gjord för TV, och hade endast visats två gånger. En gång 1988, då den var sprillans ny, och en gång kort därefter i repris. Jag läste tråden och blev nästintill besatt av filmen. Jag kände att jag bara måste se den. Men något släpp kom aldrig.

Vi spolar fram till år 2005. Eller 2006. Jag minns inte riktigt. Hur som helst, någon gång där omkring skapade någon en namninsamling, som gick ut på att alla som ville att SVT skulle reprisera den nu till skyarna hypade och nästan legendariska  skräckfilmen skulle skriva på, och sedan skulle listan skickas som mail till SVT. Jag skrev på, och tänkte att nu jävlar, nu ska jag nog äntligen få se filmjäveln! Dessvärre hade jag fel. Otroligt många skrev på namninsamlingen, men sedan hände det inget mer, och jag började så smått tappa hoppet om att någonsin få se filmen. År 2007 tändes dock mitt hopp på nytt, då jag kom i kontakt med en kille som hade Månguden inspelad på VHS. Han berättade att hans föräldrar råkat spela in den, och att han sedan sparat den i väntan på ett officiellt släpp. När något sådant nu aldrig hade kommit, hade hans nu något slitna exemplar blivit otroligt värdefullt i skräckfilmskretsar. Han erbjöd sig att göra en kopia på filmen och skicka till mig, och där och då var jag så lycklig en 19 årig någonsin kunnat bli. “Jag vill ha femhundra spänn för den” sa han, och jag tappade hakan. “500 kronor för en kopierad VHS-inspelning?” frågade jag förvånat. “Jepp”, svarade han. “500 kronor, annars ingen deal”. Trots att jag hemskt gärna ville se filmen skulle jag aldrig ge en åpen jävel 500 kronor för den, och såldes bad jag honom ta sig i häcken.

För ett par månader sedan, när jag satt och skummade igenom de senaste filmnyheterna, såg jag att Månguden nu hade fått ett releasedatum och skulle släppas på DVD inom en snar framtid. Jag blev väldigt glad, men vågade samtidigt inte hoppas på för mycket. Jag hade ju faktiskt jagat Månguden i ett decennium utan något lyckat resultat. Så kom äntligen dagen då filmen skulle släppas, och jag knallade full av förväntan ner till Hemmakväll och frågade om de hade fått in filmen. “Tyvärr inte”, svarade expediten, men frågade sedan om jag ville att de skulle köpa in den till mig. “Gärna” svarade jag med ett dåraktigt flin, och tänkte inte alls på att jag ju kunde beställa den själv och på så sätt få den redan dagen efter. Det fick jag ångra gravt, då jag ett par dagar senare blev varse om att det skulle ta två-tre veckor för Hemmakväll att få in filmen. “Helvetes satans piss” tänkte jag och sparkade i gruset.

När det gått tre veckor och filmen fortfarande inte kommit knallade jag ner till butiken och frågade vad som stod på. De svarade att det hade blivit något strul med leveranserna, men att den nog borde komma när som helst. “Ahapp” sa jag och knallade med en trumpen min ut i kylan. De nästkommande dagarna gick jag alltid in i butiken med ett hoppfullt leende, men fick alltid beskedet att filmen ännu inte kommit. “Tyvärr, inte idag heller” sa de så fort jag klev in genom dörrarna. “Det måste fan ligga någon förbannelse över den här filmen”, tänkte jag. Men, en dag när jag som vanligt knallade in i butiken log expediten mot mig, samtidigt som han vinkade med en DVD i handen och sa glatt “Den kom imorse!”. “Fan vad underbart” sa jag, lugnt och sansat, men inombords gjorde jag tredubbla bakåtvolter av lycka. När jag väl kom hem hann jag dock inte se filmen, för jag hade i förväg lovat ett par vänner att följa med dem till krogen. Nästa dag var jag ute och sprang på stan hela dagen, och somnade så fort jag kom hem. Tredje dagen blev jag bortbjuden på middag och den fjärde skulle jag tvätta. Ni fattar poängen? Alltid dök det upp något som satte käppar i hjulet för mig.

Tills igår, då jag och min flickvän Camilla slog oss ner i soffan och slog på filmen. Tio års väntan var över, och jag förstod knappt att det var sant. “Jag ser på Månguden! Jag ser fan på Månguden” tänkte jag glatt för mig själv då förtexterna började rulla. När filmen sedan, efter drygt 80 minuter var över, satt jag kvar i soffan. Med ett leende på läpparna. Det enda jag kunde tänka var fyra ord:

“So. Fucking. Worth. It.”

Har ni tänkt på att typ åtta av tio personer med Downs syndrom bär glasögon? Det kom på igår, när jag stod inne på krogen Butlers och funderade lite medan Barcelona och Inter hade halvtidsvila. Men visst stämmer det? Om ni tänker efter lite? Nästan alla “downisar” har ju glasögon. Både de unga och de lite äldre. Skumt detta.

Jag svävade sedan längre iväg i mina tankegångar, och kom på att jag nog fan aldrig i mitt liv sett en färgad person med Downs syndrom. Varken svart, brun, gul eller röd. Varför är det så, egentligen? Varför är det bara vi vita som producerad fram dessa krabater?

Mäkta intressant, detta…

Ikväll tar världens bästa fotbollslag FC Barcelona emot det äckliga jävla fittlaget Inter hemma på Camp Nou. Semifinalen i Champions League ska avgöras och för att inte åka ut måste Barcelona vinna med helst tre måls marginal eller mer. Jag älskar Barcelona och jag hatar Inter. Hatar, hatar, hatar. Jag hoppas någon i Inter bryter lårbenshalsen ikväll. Det hade suttit fint. Eller kanske dött? Eller är det för taskigt? Att önska livet ur någon bara för att de spelar i ett klubblag jag hatar? Nej, det tycker jag inte. Det är befogat. Hoppas någon i Inter dör. Och att världens bäste Messi får näta bollen i krysset.

Alla ni som nu klagar och känner er tvingade att delge världen er uppfattning om att “FOTBOLL SUGER!!!!!! DET ÄR BARA MASSA SVETTIGA KILLAR SOM JAGAR EN BOLL FÖR FAN!!!!!” kan väl göra alla oss andra en tjänst och köra upp era huvuden i varandras anus, tills ni bildat en enda stor ring av idioti? Alla vi andra tittar ikväll på matchen, och håller på Barcelona. Ni som inte gör det… tja, ni är väldtäktsmän.

Fridens.

För lite drygt ett år sedan slog nattklubben GG igen sina portar (vad jag då tyckte om det kan ni läsa här), men i fredags öppnade de igen med dunder och brak, nya ägare och nytt namn. Redan i onsdags frågade några vänner mig om jag inte skulle hänga med dem till Soho, som GG nu officiellt heter. “Jag vet inte riktigt” svarade jag och sippade på min kaffe. “Det kommer ju typ bara vara purfärska 18 åringar där”. Min vän Carl-Uno insisterade dock på att jag skulle slå honom följe. “Fan Joakim”, sa han. “Vi går ju dit i ironiskt syfte, fattar du väl”. Vår vän Bankel, som också han satt på Espresso House’s uteservering den där onsdagen skrattade. “Det enda ironiska med det är att du säger att du ska dit i ironiskt syfte”. Carl-Uno mumlade något till svar, medan jag satt och funderade. “Min flickvän Camilla är ju i Göteborg varje fredag, så en utekväll med grabbarna hade kanske inte suttit helt fel ändå” sa jag efter mycket om och men. “Då är det spikat”, skrek Bankel, som vägrar kalla nattklubben för Soho. “På fredag ska vi till GG!”.

Sagt och gjort – på fredagskvällen samlades jag, Bankel och min lillebror Peter hemma hos våra vänner Carl-Uno och Vaniljam. Stämningen var på topp. “GG! GG! GG!” skrek vi tills våra röster sprack samtidigt som vi svepte vår medhavda öl så fort vi bara kunde. Efter en liten stund dök vår vän Säwe upp. “Allt väl?”, frågade jag (som nu hade hunnit bli lite glad i hågen). Säwe svarade att allt var fint, och frågade hur det stod till med mig. “Toppen” svarade jag, och tog en liten konstpaus innan jag fortsatte: “för vi ska till GG!”, varpå alla ställde sig upp i soffan och skrek i kör: “GG! GG! GG!”. Ytterligare några minuter senare anslöt även vår långe vän Gego sig till sällskapet. “Gego, vart fan ska vi ikväll?!” skrek Bankel. Gego tittade lite förvånat på Bankel, och svarade “GG?”. Då började vi hoppa igen, och skrek allt vad vi kunde. “GG! GG! GG!”. Och sådär höll det på.

Efter att ha hävt i oss en stabil mängd öl traskade vi sedan ner mot centrum. När vi kom fram till GG/Soho höll vi på att baxna! Kön var fan inte av denna värld! Jag vet inte hur många meter jag skulle uppskatta att den var! 50? 70? 90? Då vi laddat järnet hela kvällen kunde vi ju inte gärna rycka på axlarna och vända om, så vi fick helt enkelt gilla läget och ställa oss i den löjligt långa raden av fulla ungdomar. Jag trodde det skulle ta sisådär en tre timmar innan vi skulle kunna kliva in genom entrén. Turligt nog hade jag fel, då vi kom in efter “bara” en dryg timme. “Fan Bankel” skrek jag efter att ha lämnat in jackan. “Vi är på GG!”. Bankel och jag gjorde high five och sprang sedan ner för trapporna och in mot toaletterna, då vi efter en dryg timmes köande var i stort behov av att kasta lite vatten.

Efter att sedan ha konstaterat att någon jävel redan, efter bara typ två timmar, har spytt ner handfatet så jävla illa att det kluggat igen kastade vi oss ut på dansgolvet, där vi sedan hoppade, spelade lite luftgitarr och sjöng med i gamla Markoolio-dängor ända in på småtimmarna. Det bär emot lite att erkänna det, men fan vad jag är glad att GG återigen har öppnat.

Dagen efter vaknar jag upp hemma hos min flickvän Camilla, och mår konstigt nog oförskämt bra. Känner inte av någon form av baksmälla över huvud taget, och solen skiner och allt känns toppen. Där och då älskade jag mitt liv lite extra mycket. Efter någon timme pussar jag Camilla adjö och vandrar bort mot Vaniljam och Carl-Unos lägenhet, då den sistnämnde snällt nog lovat att jag kunde låna hans busskort. Jag ringer på dörren och Bankel öppnar. “Är du här”, frågar jag, samtidigt som jag inser de befängda i att fråga honom det när jag ju ser att han är där. “Ah fan, det föll sig som så” svarade han, med en hes stämma. Carl-Uno tittar fram bakom honom. “Tjena”, säger han med en minst lika hes röst. Jag konstaterar snabbt att alla nog inte hade lika stor tur med baksmällan som jag. Medan Carl-Uno fiskar fram busskortet kommer även Säwe inlunkande i hallen, insvept i ett rött täcke. “Fan, är det här eliten samlats” frågar jag och lägger till med ett skratt. “Ajjemen” svarar Carl-Uno och sträcker mig sitt redan nämnda busskort. Efter lite skitsnack om gårdagen tackar jag sedan för mig och vandrar hemåt. Där möter jag min lillebror Peter, och efter att ha slängt ner lite grejer i min ryggsäck går vi sedan tillsammans ner till stan. Väl nere springer vi på Bankel igen. Han hade varit hos frisören. “Det blev ju bra” sa jag och nickade mot hans hår. “Ja, jag blev nöjd” sa han och fortsatte: “fast det spelar ju ingen roll hur de klipper mig, jag är ju alltid snygg”.

Vi gick sedan in på bolaget och köpte bärs. Jag konstaterade att jag nu hade en halvtimme till godo innan min buss skulle gå, så jag drog med mig min lillebror och Bankel in på McDonald’s där jag tryckte i mig en McFeastjävel och en handfull pommes. När jag vart mätt och belåten kom min polare Jasse, vars föräldrahem vi skulle åka till. Vi tog en cigg och hoppade på bussen mot Strömstad. Vi passerade längs vägen den ena Läckbergska miljön efter den andra, och till slut var vi framme i den gudsförgätna och av norrmän invaderade staden Strömstad.

Efter någon halvtimmes promenad kom vi till slut fram till vårt slutdestination: Jasses föräldrahem. Hans päron var för tillfället i Spanien och således hade han huset helt för sig själv. Vi startade laptopen, knäppte på x-boxen och slog oss ner i soffan och spelade Sonic & Sega Allstars Racing. Varenda jävla fittrace slutade med att jag passerade mållinjen en knapp sekund efter Jasse. Det sög, tyckte jag, och medan Jasse stack ut i köket och styrde upp lite käk loggade jag in på Facebook och började chatta med en gammal klasskompis från gymnasiet, som bodde bara en liten bit bort. “Dra hit bögen!” skrek Jasse och jag bjöd in honom. Han svarade att han skulle se på’t, och jag bad honom höra av sig så fort han visste.

Jasse och jag gick ut på den till huset tillhörande och inglasade verandan och käkade köttbullar med mos, och avnjöt efter maten en god och otroligt välförtjänt cigarett. “Neh du, Joakim. Nu ska vi fan ha öl!” sa Jasse efter att ha fimpat sin cigg och jag tyckte det lät som en suverän idé. Vi knäckte varsin bira och greppade varsin x-boxkontroll och fortsatte lirandet. Efter ungefär två timmar bestående av TV-spel, skitsnack och för många öl frågade jag Jasse om banorna hade blivit svårare eller om det var jag som började bli lite väl rund om fötterna. “A little bit of both” svarade han och vann för typ femtionde gången i rad.

Lite senare skrev Simon till mig på Facebook. Simon heter min gamle klasskompis som jag nämnde lite tidigare i inlägget ovan. Han skrev att han nu kunde komma, och tio minuter senare rullade hans mörkblå bil in på garageuppfarten.

“Tjenna Jogge! Fan, bönn, a?” sa han och kramade om mig. Jag och Jasse (som nu bägge två började bli mer än lovligt packade) började garva åt Simons galet breda Strömstadsdialekt. Hans inledande hälsningsfras kan översättas till “Tjena Jocke! Fan, full eller?”. Efter att jag och Jasse lugnat ner oss en smula nickade vi och svarade “Jo, vi är rätt bönn“. Simon skrattade åt vårt sluddrande och sa att han tyckte vi var “så jääla sleddna å oggna”. vi bara garvade och slog oss ner i soffan där vi alla tre fortsatte nöta spel.

En kvart senare så satt jag och Jasse och imiterade allt Simon sa. “Fadda sledd, Jasse?! Jääla bönndrid, a?!” skrattade jag och Jasse svarade något i stil med att jag var “så jääla oggen å en sledden fedda”. Simon, som var nykter halvlåg i soffan och skrattade åt våra (antagligen otroligt dåliga) imitationer av den lokala dialekten. Efter en liten stund frågade Simon om vi inte skulle “dra te maggen å köbe cöla å körv”, vilket på rikssvenska betyder “dra till macken och köpa cola och korv”. Vi sa att det gör vi gärna så vi hoppade in i bilden och sladdade iväg.

Väl hemma hos Jasse, mätta och fulla fortsatte vi spela lite. Helt plötsligt noterar jag att jag leder loppet och att det bara är meter fram till mållinjen. “Yes!” skriker jag när jag vinner loppet, men blir sedan rätt förvånad när Simon åker in som tvåa. Jasse har ju smiskat oss i spelet hela kvällen. Jag vänder mig bort och ser att Jasse har däckat, mitt i ett race och att hans bil står parkerad vid sidan av vägen. Jag och Simon börjar garva, innan jag väcker Jasse. Simon tackar då för sig och jag och Jasse tar en sista cigg innan vi går in i varsitt rum för att lägga oss. “Du Joakim”, säger Jasse precis innan jag ska stänga dörren. “Ja?” säger jag med en trött stämma. “Ska du kolla på porr så är det kanal 144″. “Okej” sa jag, och sedan gick vi och lade oss.

Imorse vaknade jag av att Jasse satt och spelade TV-spel i vardagsrummet. Jag gick ut till honom och sa godmorgon. Jasse skrattade. “Bönndrid igår, a” (Blev du skitfull igår eller?) frågade han skämtsamt och jag förstod att det kommer ta ett bra tag innan det blir trist att snacka på Strömstadmål. Sedan hoppade jag på en buss hem, och nu sitter jag hemma hos min flickvän. Jag har ont i fingrarna. Ingen har väl ändå inte orkat läsa ända hit. Har ni det så tycker jag nästan synd om er. Det finns liksom ingen poäng med det här inlägget. Bara ett bevis på att vi lever ett förjävla dekadent liv, mina vänner och jag. Vi dricker öl, trycker i oss hamburgare och kedjeröker.

Fast ska sanningen fram så trivs jag rätt bra med den tillvaron.

Fridens.

Vet ni vilket pack jag nog allt tycker är de töntigaste jävlarna, när allt kommer omkring? Jo, värnpliktiga satar som även på sin permission knallar runt i full kamouflagemundering och tror att de är farliga krigare som skyddar vårt avlånga land från turbanklädda terrorister. Haha, varje gång jag ser de jävla asen vill jag brista ut i ett asgarv och demonstrativt slå mig själv på knäna för att vara säker på att alla (och då menar jag verkligen alla) blir varse om hur roliga jag tycker de militärklädda fjantarna är.

Jag föreställer mig liksom lite hur de går runt där, skitnödigt raka i ryggen och med en ful uppsyn och tänker “Shit, brudar tänder ju på farliga killar, och finns det något farligare än en snubbe som kan sätta ihop en kulspruta på under 30 sekunder?! Jag kommer nog få ligga! Kalas!”. Grejen är bara den att man som värnpliktig i Sverige är rätt harmlös. Man bor i ett logement tillsammans med ett antal andra grabbar. Man får ta order av en gammal gubbe som skriker att man ska springa genom skogen och man får äta äcklig mat. Har man tur kanske man får göra “något farligt och manligt” och åka ner till ett krigshärjat land i mellanöstern och vakta en gata. Annars är det rätt lugnt.

“Joakim din jävla fitta, bara för du inte klarade mönstringen behöver du ju inte klaga på de som gjorde det ju!”

För att tydliggöra en sak en gång för alla – jag ville inte bli inkallad. När jag mönstrade fick jag först göra ett IQ-test bestående av typ 300 frågor. Efter drygt 50 orkade jag inte längre anstränga mig och klickade bara fram slumpmässiga svar, och fick sedan veta att jag fått över medel på testet. “Fan”, tänkte jag. “Inte ens när man skiter i det blir man dum”. Således fick jag knalla in till någon gammal gymnastiklärare och dra en lögn om att jag har tennisarm, är asocial och har koncentrationssvårigheter för att säkerställa mitt frikort från lumpen.

Kalla mig looser, mes eller landsförrädare, men istället för att sova tillsammans med massa andra killar som runkar med händerna inkletade i försvarets vaselin så festade jag med vänner, knullade runt på krogen och skaffade flickvän.

Fridens.

Att jag inte är direkt överförtjust i tjockisar och fettarslen kan vi väl alla vara rörande överens om? De är motbjudande, fula och äckliga. De flåsar och svettas och luktar och glufsar. Usch! Men, även extrema tjockishatare som jag själv har tillfällen då vi verkligen avskyr de rundlagda bjässarna mer än vanligtvis. Ett sådant tillfälle är när man går längs en smal väg, har lite bråttom och vill skynda på, och så går det ett fetto framför en och blockerar hela jävla vägen.

Lyckligtvis är dessa tillfällen rätt sällsynta. Tjockisar går nämligen ytterst sällan, undantagsvis till och från bussen. De är ena lata jävlar, tjockisarna.

Fridens.

Att det på Facebook kryllar av mer eller mindre idiotiska grupper är ju inget nytt. För typ två veckor sedan gick någon av mina “vänner” med i gruppen vi som sjöng “freestyla, raka maka fon” istället för “rock the microphone!”, som ju självklart åsyftar Bomfunk MC’s superhit från -99. Jag fnissade till lite, och tänkte att hur dum får man vara om man sjunger “raka maka fon”.

Vad som sedan hände, ja, det är ju lite av en tragedi. De efterföljande dagarna gick fler och fler med i gruppjäveln, som i skrivande stund har över 70 000 medlemmar. Minst 50 av dem är “vänner” till mig, och jag kan inget annat göra än att sucka åt eländet. Varför skryta och stoltsera över hur dum du var/är? Att sjunga “raka maka fon” är inte gulligt, det är dumt i huvudet. Alla som gör det borde få en yxa begravd i nacken. Tycker jag i alla fall.

Jag funderade ett tag på att starta en grupp kallad Vi som tycker att alla som sjöng “raka maka fon” istället för “rock the microphone” borde få en yxa begravd i nacken. Fast jag kom på att jag ville skriva om skiten här på Joakim Is Demented istället, så nu gjorde jag det.

Fridens.

Idag är det fredag. Härligt värre. Fredag innebär slutet på veckan. Fredag innebär att helgen stundar. Fredag innebär lycka, och som Håkan Hellström så jävla bra summerade allt sammans; “Och det skulle ju va’ dans, dans, dans!”. Ikväll dansar vi.

Trevlig helg på er. Såvida ni inte är tjocksmockar. Om så vore fallet önskar jag er ond bråd död.

Fridens.

I inlägget nedan krävde jag en fanklubb dedikerad mig och min blogg, och det gav gensvar. Min gamle vapenbroder Jayman var den som startade gruppen, så en guldstjärna till honom är mer än väl befogad.

Gruppen, som alla med någon antydan till vett borde joina, hittar ni här. Jag vet inte riktigt hur det här fungerar, men om Jayman kunde se till så inga tjockisar får vara med skulle jag bli glad. Helst ser jag att inga fula människor över huvud taget blir medlem i gruppen. Det blir liksom trevligast för alla på det sättet.

Fridens.

Jag är faktiskt en smula besviken på er som läser Joakim Is Demented. Ni brukar ju alltid hylla mig till skyarna och jag vältrar mig i kärlek och berömmelse och allt är fint. Men, och det finns dessvärre ett sådant, varför i hela fridens namn har ingen av er skapat en fanklubb på Facebook där alla som älskar mig och den här bloggen kan samlas och hata tjockisar tillsammans?

Jag har noterat att det ju fan finns fanklubbar till ungefär allting i hela jävla världen på Facebook. Utom Joakim Is Demented. Är inte det rätt märkligt, så säg? Den här bloggen är ju fan den bästa som finns i hela universum, men någon fanklubb på Facebook har den inte. Knepigt värre, hörni.

“Ficksa en själv då Joakim om de nu e så jääla viktikt! bög jävel!!!!1 haha ägd”

Nej, jag tänker inte fixa en fanklubb på Facebook dedikerad min egen blogg. Nog för att jag älskar mig själv obeskrivligt mycket, men det skulle nog få mig att framstå som lite väl självgod. Så, istället vänder jag mig nu till er.

Styr upp en fanklubb till Joakim Is Demented på Facebook, tack. Ögonaböj. Sedan kan ni länka den i kommentarfältet nedan. Det blir trevligt.

Fridens.

Jag har funderat lite nu under morgonkvisten. Jag drack tillsammans med min flickvän Camilla och ett par vänner öl igår, så idag var det extra svårt att lämna sängen när jag vaknade. Så jag stannade kvar och funderade lite. Jag tänkte på det här med tidningar, och då framförallt tidningsannonser. Hur många ungdomar läser egentligen tidningsannonser? Vi är ju så vana vid Internet och allt vad det har att erbjuda, så att bläddra i lokaltidningens annonsavdelning känns ju sådär lagom givande. I alla fall för min del.

Men så tänkte jag, att om det fortfarande finns ungdomar som läser annonserna, så vore det kul att skoja till det lite och börja sätta in annonser rörande allt och ingenting. På skoj, liksom. Min vän Mathis fyller snart år, och då vore det ju hur kul som helst att sätta in en annons i lokaltidningen. En annons i stil med den ni kan beskåda i bilden nedan:

Haha, tänk hur kul det skulle se ut om Mathis sitter där på sin födelsedag med hur mycket öl, sprit och jägermeister som helst, och så dyker ingen upp! Tänk hur mobbad han skulle känt sig! På sin födelsedag och allt! Haha!

Nu är ju dock som jag redan nämnt Mathis en vän till mig, och jag skulle aldrig vilja förstöra hans födelsedagsfest, men ni fattar min poäng? Detsamma gäller dödsannonser. Det vore väl något, va? Sätta in en bild på någon kompis, skriva hans namn och sedan att han idag hastigt har lämnat oss men alltid kommer att finnas kvar i våra hjärtan. Sedan skriver man hans familjemedlemmars namn följt utav en liten dikt och vipps så har du skapat potentiellt kaos!

Det ska jag nog börja ta tag i nu. Mina vänners dödsannonser. Det blir kul. Alla ska ha dött i sviterna av HIV. För jag känner mig lite pubertal idag.

Fridens.

Alla som känner mig, och/eller följt den här bloggen ett tag vet att jag inte är sådär överförtjust i katter. Ska sanningen fram så hatar jag de små kräken av hela mitt hjärta. Vill liksom vrida nacken av dem så fort jag ser dem. Usch, är de inte vidriga så säg?

För ett par kvällar sedan satt jag hemma hos mina vänner Jayman och Elinor. Den sistnämnda äger en katt som heter Lilltass. Elinor berättade att hon var mycket väl medveten om att jag inte var så förtjust i katter, men frågade samtidigt om jag ändå inte tyckte att Lilltass var rätt söt. “Fan heller” svarade jag och förklarade för henne att när jag säger att jag hatar alla katter så menar jag också alla katter. Utom möjligtvis Pelle Svanslös, som jag väl egentligen mest tycker om av nostalgiska skäl.

Elinor fällde då den dråpliga repliken: “Fast katter är ju mycket smartare än hundar”, då hon är mycket väl medveten om hur mycket jag brukar favorisera just hundar när det diskuteras husdjur. Elinor är inte den första person jag möter som använder frasen ovan, och lär tyvärr inte heller vara den sista.

Jag suckade, tog ett bloss på min cigarett och svarade henne att det är mycket möjligt att katter är smartare än hundar, men om “smart” i djurriket innebär att man är dryg, nonchalant, feg och tråkig så väljer jag hellre det “dumma” djuret hund vilken dag i veckan som helst. Hundar kan man ju lära saker. Sitt! Ligg! Sök! Plats! Bit fettot! Har du hund går du flera gånger om dagen ut på promenader, under vilka du antingen kan träffa likasinnade eller också skratta åt tjockisar som ramlar omkull.

Kattägare å andra sidan, de sitter hemma på sina feta arslen. De låter katterna gå på lådan så det stinker kattskit i hela lägenheten. När de inte går på lådan sover de. Eller jamar outhärdligt högt dygnet runt om de löper. Trots detta känner de sig nöjda med sitt val av husdjur, då ju “katter är smartare än hundar”. Fy fan för dem. Jag tror att den egentliga anledningen till att de skaffar katt istället för hund är för att de är för lata att ta hand om den sistnämnda sorten. Fast det skulle de ju aldrig erkänna, de lata, feta och illaluktande asen.

När jag blivit lite äldre och skaffat en stabil tillvaro kommer jag att skaffa hund. En dobermann. Den ska heta Vader och käka kattungar till frukost. Det kommer bli fint.

Fridens.

Min flickvän Camilla flyttade i fredags. Hon bor numera i en lägenhet belägen på Skogslyckan här i Uddevalla. De senaste dygnen har jag spenderat tillsammans med henne. Vi har packat upp, handlat käk och kommit på grejer hon glömt att inhandla. För ett par dagar sedan när vi var nere på stan och promenerade såg jag en hoper tjocka och fula gothtjejer. De var så motbjudande att jag fick en instinktiv känsla av att vilja strypa dem till döds. Ni vet, sådana känslor har vi ju alla upplevt när vi vistats i närheten av så fula paddor.

Men, när jag gick förbi dem slogs jag också av en annan tanke. Jag har ju tidigare här på Joakim Is Demented gått igenom hur somliga tjockisar går i försvarsställning och raljerar när de i själva verket skäms över sitt utseende. De tidigare nämnda gothtjejerna tillhör en annan intressant kategori fläskfior – nämligen de som medvetet gör sig ännu fulare i ett försök att få sitt motbjudande yttre att framstå som någonting självvalt. Ni fattar vad jag menar? De tänker liksom:

“Åh, jag är så fet och ful och ingen tycker jag är fin. Huhu. Men, om jag sminkar mig vedervärdigt, klär mig som ett fattigt raveluder och exponerar mer hud än någon vill se så tror nog folk att jag själv valt att vara ful, och då framstår jag plötsligt som cool, modig  och trendig! Yay, jag är så smart!”

Nej, din äckliga kossa. Du är inte smart. Din plan har gått i stöpet. Ät skit, jävla hora.

Visst skulle vår värld bli så mycket bättre om vi kunde bli kvitt dessa tjocka gothplumpar? Vår värld skulle bli så mycket snyggare. Det kan man ju inte säga emot. Jag tycker alla borde ta en sprayburk, tända på och sedan svedda de jävla asen i ansiktet. Det borde ju onekligen lära dem en läxa, inte sant?

Lyckligtvis är dessa tjockisjävlar också sjukligt asociala, så man slipper allt som oftast behöva språka med dem. De går mest på stan med alla sina tre vänner, kedjeröker och dricker kaffe. De är enligt egen utsago “djupa” och “missförstådda”. Själv brukar jag referera till dem som lata och apfula, men visst, vill de sitta och läsa rysk poesi tillsammans med varandra så gärna för mig. Så länge jag slipper se dem.

Hoppas dock de tar sina liv snart.

Rätta mig om jag har fel, men är inte killar som dansar pardans typ de sorgligaste jävlarna som finns (eftersom jag är så fantastiskt fenomenal skrev jag bara “rätta mig om jag har fel” för att till en början framstå som lite ödmjuk. Jag har inte fel, så ni kan inte rätta mig. Killar som dansar pardans är fjantiga förlorare, och det är ett faktum)?

“LOL Joakim! Va ere för fel på killar som dansar nu då? Bög jävel!”

Killar som ägnar sig åt pardans gör det bara av en enda anledning: att kunna närma sig personer av de täcka könet. Svårare än så är det inte. Ni som påstår något annat är dumma i huvudet och borde tvångskastreras för att inte kunna sprida vidare era dåliga gener.

När jag var yngre gick det en kille i min parallellklass. Han var en rätt hygglig  buggare. Till saken hör att han dessutom var rätt ful, sjukligt blyg och socialt efterbliven. Det närmaste han kom tjejer var när han hamnade bakom dem i kön till matsalen. Så fick han en dag en snilleblixt (jag vet inte om han fick idén bara sådär vipps, men jag föreställer mig att det var så det gick till) – han skulle börja bugga!

Sagt och gjort, han började tränade dans ett par gånger i veckan. Alla föräldrar tyckte det var så kul att en kille på vår skola gick i bugg. En dag när jag satt och spelade Tekken 2 knackade mamma på dörren och frågade om jag inte också ville börja dansa. “Det är ju jättekul med bugg” sa hon och log. Jag fnös åt hennes dåraktiga infall och svarade att jag aldrig i livet skulle börja dansa. Mamma tyckte det var synd, men respekterade samtidigt mitt beslut.

Den buggande dumjäveln fortsatte dansa i flera år (kanske gör han det än idag), och vid varenda jävla skolavslutning så skulle ju givetvis han och hans partner ha en uppvisning för alla elever, föräldrar, kusiner och far-och morföräldrar. Jag och mina vänner hatade honom, och ville bara att hans dans skulle ta slut så vi fick påbörja vårt efterlängtade sommarlov. Jag tränade kampsport under den tiden, men inte fan kände jag något behov av att visa upp mina kunskaper gång på gång för en publik som fan bara ville gå hem.

Igår gick jag och min flickvän Camilla på stan. En butik hade anordnat något slags jippo och höll i en dansuppvisning. När vi gick förbi skyltfönstret såg jag ett par på uppskattningsvis tolv år som stod och buggade samtidigt som de log falskt mot kärringjävlarna som stod och tittade på. Jag rös av obehag, och blev påmind om terrorn jag och mina vänner fick uppleva vid varje skolavslutning. Men det fick mig också att fundera kring detta med pardans. Varför tycker alla sextiotalister och äldre att det är så himla kul när vi ungdomar börjar ägna oss åt denna idiotiska sysselsättning? Det är ju inte så att det ger oss någonting av värde, direkt. Jag som ickedansare får mer värdefull kontakt med tjejer under tiden en halstablett varar än en fjunig tjomme med taskigt självförtroende får under flera års tid på en buggkurs.

Efter att ha grunnat i ungefär 30 sekunder gav jag upp, då jag inte pallade att ge de löjliga jävlarna mer uppmärksamhet än jag redan gett dem. Slutsats: killar som buggar är patologiska fjantar utan någon ljus framtidsutsikt, och förtjänar att landsförvisas.

Fridens.

Vet ni vad jag gillar? Härligt runda människor! Killar och tjejer som inte lägger ner så onödigt mycket tid på sitt utseende och sin hälsa, utan istället bara lever gott och slappar framför teven. En gång träffade jag ett par mulliga typer. Jag frågade om de ville ha lite muffins. De tackade ja och åt upp varenda en av muffinsjävlarna som jag gav dem. Jag blev glad, och tyckte att det var kul att de uppskattades. Det var bra skit!

Något jag däremot inte tycker är så bra om är hur de rundlagda människorna titt som tätt får elaka kommentarer från helt främmande människor. Det tycker jag är taskigt. Taskigt och elakt. Ni som är så dumma kan väl sluta upp med det? Snälla? Det är ju synd om de med kraftig benstomme. De kan inte hjälpa att de har genetisk fetma.

Nåväl, nu tänker vi inte med på sådana tråkigheter! Hoppas alla mina fina läsare får en bra dag, och glöm inte att alla är vi lika värda (: