Vet ni vad jag hatar? Raggarkulturen. De äckliga jävlarna, de fula kläderna, den kassa musiken, de långa bilarna som kompenserar för förarnas korta könsorgan, de smygrasistiska åsikterna – ja, jag hatar fan allt. Att säga att det kryllar av raggare i min hemstad vore att ta i, men de som finns verkar gilla att anordna raggarträffar och “cruisingar” runt stan titt som tätt nu när sommaren står vid tröskeln, och då bjuder de mer än gärna in sina fula, blekfeta vänner från vischan. Således fullkomligt exploderar Uddevalla av raggarjävlar, och jag känner en instinktiv längtan efter att få dö. Helvete, vad jag hatar raggare!

Något jag funderat lite över, är hur i helskotta denna inavlade kultur kan leva vidare? Hur tänker de ungdomar som väljer att ansluta sig till denna folkölshävande och korv med bröd-stinkande livsstil egentligen?

“Mjo, kanske borde man bli raggare ändå? Mecka med bilen, skaffa ölmage, snusa grov och lyssna på Eddie Meduza? Då borde man ju få fina brudar…”

En annan sak jag tänkt på är att alla jävla raggare verkar ha byggt upp sin garderob genom att köpa T-shirts med “roliga tryck” på marknader. Ni vet vilka jag menar:

• En riktig man har sexpacket i kylen, inte på magen.
• Fuck you, I drive a vovlo.
• Öl byggde denna vackra kropp.
• Riktiga män luktar diesel.
• Riktiga kärringar lagar mat samtidigt som man knullar dom.

Nu är inte jag någon fashionabel stilexpert, men någon jävla måtta borde det väl ändå vara? Om inte annat än så för vår skull? Det är ju lagom trevligt att sitta på en uteservering och äta en god baguette när helt plötsligt en blekfet raggare med Gällivarehäng och en hel dosa snus upptryckt under överläppen strosar förbi och luktar korv och svett. Nej, ska sanningen fram så skulle jag nog helst av allt se att de alla trillade av pinn snarast möjligt. Helst i någon inavlad håla i skogen, så vi slapp ta hand om liken efteråt. De kunde liksom få förmultna därute, och så kunde vi andra få förtränga dessa motbjudande satars existens.

Fridens.

Den titt som tätt fantastiske Vesslan efterlyser i det här inlägget nakenbilder på sina läsare, och eftersom jag inte hade för mig något speciellt idag, förutom att just sitta naken i min gyllene tron, tänkte jag “Varför inte?”.

Ljussabeln ni ser i bilden är sprillans ny, och är tänkt att användas i samma syfte mot katter som en flugsmälla används mot flugor. Härligt värre, liksom. Nu ska här slaktas!

Fridens.

För sex år sedan satt jag hemma en onsdagskväll och tänkte se ifall det gick något av värde på TV. Vanligtvis brukade jag vara ute och skejta, men jag hade vid det här tillfället stukat foten och satt således inne på mitt pojkrum och zappade mellan kanalerna. Jag slog på fyran och såg en glad hallåa sitta och vara i full färd med att påa nästa program. “Ikväll visar vi en smygpremiär på en helt ny serie” berättade hon och log sådär falskt som bara en hallåa kan göra. “Serien har premiär här på TV4 på onsdag, men redan nu tänkte vi visa de två första avsnitten”. “Coolt”, tänkte jag. “Det här kanske kan vara något”. Hallåan rundade av och programmet började. Serien hette visst “Lost”, och jag var fast direkt.

Nu, sex år senare, har nästan alla jag känner sedan länge gett upp serien och istället valt något “där man inte bara serveras massa jävla mysterier utan att få svar på ett enda”, som de brukar säga. Jag däremot, jag har troget följt serien. I början diskuterade jag och mina dåvarande klasskamrater serien friskt. “Det där jävla rökmolnet, vad är upp med det egentligen?” frågade någon av oss. “Det får vi nog reda på i nästa veckas avsnitt” svarade någon annan. Hade jag då vetat att jag skulle få veta “vad det där jäkla rökmolnet är för någonting” först sex år senare vet jag inte om jag hade fortsatt att följa serien. Men nu visste jag ju inte det, och följde således serien slaviskt. Och jisses vad jag är glad för det. “Lost” är utan tvekan den bästa serien jag sett i hela mitt liv (tyvärr “Twin Peaks”, men du nöja dig med silver), och inatt sänds det absolut sista avsnittet.

Jag är pepp. Jag är laddad. Det här har jag väntat på i sex år. Det känns magiskt.

Jag har suttit och funderat ett bra tag nu över hur i hela fridens namn jag ska kunna summera lördagens födelsedagsfirande av min vän Jayman. Vi var lite dåliga på att fotografera allt som hände, och inlägg på över tusen ord är det få som orkar läsa. Men, så kom jag på det! Ni vet ju vad man brukar säga? En bild säger mer än tusen ord, och bilder orkar ni ju titta på, så, här får ni ett inlägg på lite drygt 13 000 som ni nog ändå kommer orka masa er igenom. Och gör ni inte det så kunde jag inte bry mig mindre.

Det finns fler bilder, men jag ids inte publicera all jävla skit här på bloggen. Det måste ni ju ha överseende med, era skallskadade jävlar?

Fridens.

Jag vet att många av mina vänner väntar och väntar på att jag ska uppdatera med ett inlägg om den gångna helgen, men jag har varit bakfull och trött. Och upptagen på annat håll. Med att göra något så grabbigt som att “lana” hos en kompis. Vi spelade Battlefield 2. Vi ägde de jävla gulingarna så hårt. Men men, hur som helst; Jag ska uppdatera om kalaset. Jag ska. Imorgon. Tills vidare får ni hålla till godo med den här bilden, tagen i lördags.

Den föreställer mig, hållandes en livs levande pythonjävel! Ni vet, en sådan där orm som fäller bufflar och lejon nere i de sydligare breddgraderna. En sådan där orm som cannibalhövdingarna offrar sina förstfödda döttrar till. En dödsfaraktad legend, för fan! Och den jäveln håller jag! Hur iskall som helt. Titta bara på bilden! Man ser verkligen på min blick att jag tänker “Pah?! Det här var väl ingenting? Sådana här små ormjävlar käkar jag till frujost varje dag!”

Eller kanske inte riktigt.

Fridens.

Idag fyller min vän Jayman år, och det ska firas med pompa och ståt. “Suit up” skrek Jayman när vi senast talades vid över telefon, och vi andra har väl inte så mycket till val.

Men, jag klagar inte, för ingenting klär mig lika bra som en kostym. Fint så. Nu kastar vi oss in i dimman.

Fridens.

Och ni kattägare säger att jag är korkad, rubbad och dum i huvudet? Visst, vi säger så.

Ikväll vankas det utgång. I alla fall för min del. Huruvida ni ska ut och bli glatta under hattarna eller ej ger jag, om jag ska vara ärlig, blanka fan i. Hursomhelst, ikväll föll det sig som så att jag ska ut och festa tillsammans med min vän Jasse. Olyckligtvis bor han i andra änden av stan, och då vi både är ena lättjans lakejer orkade vi inte gå till varandra för att förfesta. Således sitter vi nu på varsitt håll och dricker så mycket vi bara kan. Men jag gillar’t.

“Hahahaha bög jävel !!111 förfesta själv!!!!!!!111111 har du inga vänner ELLER ???????!!!!1″

Faktum är att förfesta helt själv, hur sorgligt det än må låta, har sina fördelar;

• Sällskapet (jag) kunde inte vara bättre.
• Ingen klagar på valet av musik (i mitt fall Wu-Tang Clan)
• Alla (jag) är så jävla snygga!

Jag börjar redan bli rätt så rund om fötterna, om sanningen ska fram. Eller redan och redan, klockan är ju för i bövelen redan kvart i nio. Om 45 minuter ska jag möta upp Jasse i stan. Får nog bestämt ta och lägga på ett kol. Fridens på er, vänner och bekanta. Far åt helvete med er, tjockisar och anonyma näthatare.

Under en förfest, inte alltför länge sedan, frågade min vän Bankel plötsligt alla i rummet om vi hade någon tomte. “Tomte”, svarade vi vi frågande, och tänkte att nu, nu har nog Bankel gått och blivit skogstokig. “Ja, ni känner väl till det här med sex och nissar och tomtar” frågade han och tog två rejäla klunkar öl. Då vi andra i rummet inte kunde dra oss till minnes att vi “kände till det här med sex och nissar och tomtar” svarade vi nekande, och propsade sedan på att Bankel skulle upplysa oss.

“Okej”, sa Bankel och harklade sig. Man kunde nästan av stämningen i rummet tro att han skulle hålla ett tal på ett bröllop eller något liknande, fast då han var klädd i endast ett par kalsonger och höll en halvdrucken öl i sin högra hand raserades den bilden i mitt huvud hyfsat omgående. “Systemet med sex och nissar och tomtar är enkelt” sa Bankel, och pekade sedan mot mig. “Säg att du, Joakim, blir av med oskulden under till exempel en fest, och sedan har du inte sex igen på en månad. Då får du en nisse”.

Vi alla satt som frågetecken i soffan, och tittade frågande på Bankel. Han fortsatte: “Går det två månader sedan du sist hade sex, då får du två nissar. Tre månader och du har tre nissar. Ni hänger med?” Vi hängde med, och således fortsatte Bankel sin utläggning. “Säg att det gått åtta månader sedan du sist hade sex. Då sitter du ju på åtta nissar, eller hur? Har du då sex igen, blir du av med alla nissar. Varenda en av dem. Detsamma gäller om du har sex efter en månads uppehåll, eller två eller tre eller fyra eller fem.”

Vi andra visste inte riktigt vad vi skulle säga, så det blev mest ett “Jaha?” Bankel fortsatte: “Går det däremot tolv månader sedan du sist hade sex, då förvandlas de tolv nissarna till en tomte, och en tomte, han kan ni aldrig bli av med. Oavsett hur många ni knullar senare i livet”. “Åh fan” sa vi åhörare omedvetet i kör. “Mm” sa Bankel. “Och en tomte vill man ju inte gärna gå runt med resten av livet”. Vi andra höll med Bankel. En tomte vore jobbigt att ha. Sedan upprepade Bankel sin fråga om någon här i rummet månne satt och tryckte på en tomte. Med undantag av en person, så var vi tomtelösa hela bunten. Någon kanske satt på ett par nissar, men det är ju sådant som händer.

Så, avslutningsvis frågar jag er, har ni någon tomte i bagaget kanske? Och om så icke är fallet, sitter ni och håller inne på några nissar kanske?

Vet ni vad jag hatar? Jo, alla satans fågeljävlar som förpestar min och mina hejdukars omgivning jämt och ständigt. Då man av de senaste dagarnas väder att döma lätt skulle kunna tro att det helt plötsligt blivit Juli månad har jag och mina vänner spenderat timmar och åter timmar på Uddevallas uteserveringar. Vi har druckit litervis med kaffe, kedjerökt cigaretter och snackat skit om allt och alla. Allt hade varit perfekt, om det inte vore för de äckliga jävla fåglarna som titt som tätt gör störtdykningar rakt ovanför våra huvuden i vad jag antar är försök att norpa åt sig kvarlämnade skinkbitar och smörgåskanter. Jag hatar fåglarna så mycket att jag fått kväva otaliga impulser att hiva iväg tomma kaffekoppar mot deras fula huvuden.

Anledningen till att jag dragit mig för att göra det, är inte för att det skulle ha varit elakt mot fågeln i fråga, utan för att det:

• finns en stor risk att jag missar.
• finns en stor risk att jag missar, och istället träffar en intet ont anande gubbjävel i nacken, varpå han faller handlöst i backen och jag blir arresterad och dömd till mord alternativt vållande till annans död.
• finns en överhängande risk att personalen på caféet ifråga inte uppskattar att deras porslin kastas ut i gatan, och väljer att porta mig.

Själva dödandet isig är inget som oroar mig. Jag kan stolt säga att antalet fågeljävlar jag tagit av daga under mitt liv inte stoppar vid mjäkiga 2-3 stycken direkt. Den första fågeln jag avrättade var en and, tror jag. Min dåvarande bäste vän Markus “lånade” ett luftgevär av sin pappa (huruvida Markus far var medveten om lånets existens eller ej låter jag vara osagt).

“Vi borde skjuta något, Joakim” sa Markus efter att ha sprungit in och lagt beslag på redan nämnda vapen. “Okej” sa jag, och påpekade sedan att fåglar, de har jag inte mycket till övers för. “Då knäpper vi varsin fågel tycker jag” sa Markus. “Okej” sa jag, samtidigt som jag bad till högre makter att ingen skulle upptäcka oss. Markus var en sådan kille som de flesta föräldrar inte ville att deras barn skulle umgås med, och skulle mina föräldrar få veta att jag följt med honom och skjutit på oskyldiga änder, ja, då skulle nog vår vänskap få sig en liten törn.

Men ingen upptäckte oss, och efter att ha skjutit varsin and i en närliggande sjö sprang vi hem igen. Samma kväll låg jag och funderade. Är det inte nu det dåliga samvetet borde komma krypande, tänkte jag där jag låg i mitt pojkrum. Då det dåliga samvetet inte dök upp vände jag mig om och somnade. Nästkommande dag tänkte jag lite på den där anden, men någon ångest över att ha knuffat den av pinn med ett välriktat luftgevärsskott kände jag inte, och således föll det sig inte bättre än att ett antal kråkor, sparvar och skatjävlar mötte sin överman i mig de kommande åren.

Nu var det flera år sedan jag dödade en fågel. Det har mest blivit grodor och paddor som strukit med under mina skosulor. Det kan nog vara därför jag känner en sådan vilja att dräpa de fjäderklädda kräken. Men jag ska försöka att låta bli. Folk blir så griniga om det kommer fram att man dödat ett par djur. Nåja, den som lever får se (såvida man inte är en fågel, vill säga).

Fridens.