Är det något jag verkligen hatar här i världen, ja, då är det nog fan i mig fitthuvuden som ägnar sig åt Friskis & Svettis. Jag menar, ord kan ju inte beskriva hur dumma de jävla idioterna ser ut när de hoppar runt och klappar med händerna i takt till en technofierad version av någon gammal Markoolio-dänga. Man vill ju bara spy av blotta åsynen av de jävla kräken, inte sant?

När jag och min flickvän Camilla var på vår Sverigeturné i somras besökta vi bland annat Umeå. Där satt vi en kväll på en camping och avnjöt varsin Gin & Tonic i godan ro, när den uppfriskande vätskan i mitt glas plötsligt började skaka. Scenariot påminde en hel del om minuterna innan Tyrannosaurus rexen attackerar människorna för första gången i filmen Jurassic Park. Vad i hela jävla fridens namn står nu på, frågade jag mig själv samtidigt som jag oroligt spejade efter argsinta dinosaurier. Då fick jag se en brunbränd jävla hurtbulle till fjollbög som var i full färd med att få igång campingens tjocksmockar att börja dansa och tjoa och vifta och förnedra sig själva. “Kom igen nu, och ett, och två!” skrek han nasalt samtidigt som han snurrade med armarna i takt till den gamla 90-talsplågan. Jag rös av avsky gentemot den tandkrämsreklamsleende jävla token och alla fetton som blint följde hans intruktioner. Satans apjävlar, tänkte jag.

Är det bara jag som tycker att namnet “Fetton & Svettapor” är betydligt mer passande?

När jag gick i skolan (jag minns inte om det hände i högstadiet eller gymnasiet, men det spelar heller ingen roll) så skulle vi under en termin dela upp oss i par och leda vår egen gymnastiklektion. Ett par bestod av två förhållandevis groteska tjejer som jag fann obeskrivligt motbjudande. De var båda aktiva i Friskis & Svettis, och förtjänade således att stötas ut av oss andra. Då jag minuterna innan deras gymnastiklektion fick reda på att just de två skulle leda den, och att ett pass Friskis & Svettis stod på schemat såg jag till att “ha en stukad fot” så jag hade en legitim ursäkt att undslippa förnedringen ett deltagande hade resulterat i. Istället fick jag och de andra övermänniskorna som valde att hoppa lektionen sitta och beskåda hur de andra gjorde narr av sig själva. Vi skrattade så vi tjöt, och kom överens om att i fortsättningen kalla lektionens fula ledare för svettisarna istället för vid namn. För de förtjänade de, tyckte vi.

När jag då på den där campingen i Umeå satt och beskådade cirkusen av tjockisar och fläskberg som iklädda färgglada, åtsmetade joggingbyxor sprang runt som en hope dårar kunde jag inte låta bli att undra över vad som får dessa människor att frivilligt göra sig själva till sådana åtlöjen. Inser de jävla svettäcklen inte hur dumma de ser ut? Förstår de inte att folk sitter och garvar häckarna av sig åt deras idiotiska träning? Är de så verklighetsfrånvända? Jag fattar det inte. Men det kanske är som folk med downs syndrome. Folk skrattar åt dem, fast de har roligt ändå.

I så fall, kul för dem. Antar jag.

När det kommer till matlagningen, eller generell köksvistelse i allmänhet, så är jag rätt bortkommen. Om jag vill äta något gott ser jag gärna att någon annan än jag själv har tillagat det. Oftast beställer jag mat från någon restaurang, såvida inte min flickvän Camilla eller min vän Jayman kokat ihop något gott.

Men, detta hindrar inte mig från att ha en åsikt om folks matlagning. Jag har noterat tre i mitt tycke rätt efterblivna saker som folk pysslar med när de lagar mat. Tre saker som är totalt söndervrickade i huvudet. Tre saker som jag hatar.

1. Folk som när de hällt upp sin pasta i durkslaget spolar kallt vatten över den.
2. Folk som efter att ha stekt bacon lägger de stekta fläsket på en bit hushållspapper.
3. Folk som värmer tortillabröden i mikrovågsugnen innan de ska ätas.

Vi kan för enkelhetens skull gå igenom dessa dumheter i ordning. Att spola kallvatten över pastan? Ursäkta? Det är ju lika dumt som att värma en pirog, och sedan fylla den med snö innan man glufsar i sig den. “Joakim ditt jääla miffo ! man häller vatten på makronerna för att dom INTE SKA KLIBBa !!!!!” Äh, dra något gammal över er! För att undvika att pastan klibbar ihop häller man margarin över den. Inte kallvatten. Idioti!

Att lägga stekt bacon på en bit hushållspapper är om möjligt ännu dummare. Folk som gör det borde tvångssteriliseras med en bandsåg. Hushållspappret suger ju upp fettet. Hallå? Bacon ska ju vara fett för fan! Åh, jag blir så trött!

Att värma tortillabröd i mikrovågsugnen är inte fullt lika illa som ovan nämnda exempel, men fortfarande riktigt fel. “Men annars blir de ju inte varma, Joakim?!” Eh, jo? Då köttfärsen är varm så blir ju brödet också varmt? Att värma dem innan:

• tar längre tid.
• gör att de bröd man inte orkar äta upp stelnar och blir till knäckebröd på två röda.
• gör att bröden smakar degigt.

Så, nu har ni förhoppningsvis lärt er hur man egentligen ska göra. Varsågod.

De gånger då jag och min vän Jayman knallar runt på stan och helt plötsligt ser en rullstolsbunden sate förflyttar vi oss alltid snabbt ett par meter åt sidan. Somliga idioter tycker att det är löjligt gjort av oss. “De kan väl fan inte rå för att de sitter i rullstol eller?!” fnyser de argt och ger oss anklagande blickar. “Vad vet ni om det, jävla PMS-horor?” kanske vi då kontrar. Det finns över hundra anledningar till en person kan hamna i rullstol, och så länge man inte frågat rullstolsmänniskan hur han/hon kom att hamna i sin portabla fåtölj så kan man aldrig vara riktigt säker på huruvida de kunde rå för det eller ej. Visst, somliga föds med nedsatt känsel i benen, men det finns också de som satt sig alkoholpåverkade i en bil och kört iväg och krockat, eller hur?

Skit samma, det är inte därför jag och Jayman alltid kliver åt sidan. Det finns ju nämligen även de som ådragit sig någon typ av sjukdom som gjort dem invalida, och sådana sjukdomar vill man ju inte gärna själv råka ut för.

Jag vet att chansen för att bli smittad av en rullstolsbunden människa med en sjukdom som i det långa loppet kan resultera i att även jag hamnar i en rullstol är näst intill obefintlig. Men det kan hända, och som min vän Jayman alltid säger: I’d rather be safe than sorry. Och det ligger ju faktiskt en hel del i det, inte sant?

Så, gör som oss och ställ er alltid på ett säkerhetsavstånd på minst ett par meter från rullstolsbundna stackare. Det är ju onekligen det bästa man kan göra.

Fridens.

Är hemma från min Sverigeturné. 300 mil på knappt tre veckor. Intensivt och hur skönt som helst. Har läst mycket. Och tittat på VM. Och pussat på min fina flickvän. Och blivit brun. Men nu är jag som sagt hemma igen. Känns värt.

Fatties, beware.

Ikväll är det final i fotbolls-VM. Mäktigt värre. Jag gillar både Holland och Spanien. Hoppas på Holland, då de ju är underdogs och spelar grymt rolig fotboll. Tror dock på Spanien, då de liksom typ är bäst i ungefär hela världen på allt vad fotboll innebär.

Jag hade gärna sett matchen på min hemmabio, men då jag ju befinner mig på en resa genom Sverige och inte har med 42-tummar’n så får det bli till att beskåda matchen på en 21-tummare. Man tager ju som bestämt vad man haver, inte sant?

Jaja, jag vet att dessa uppdateringar inte är de roligaste i världen, men jag kommer hem på torsdag alternativt fredag, och kommer då skriva lite mer Joakim Is Dementedska inlägg.

Fridens.

Jag fortsätter min färd genom norra Sverige. Nu är jag i Umeå. Värt. Vi kom till en pytteliten campingplats som ligger precis brevid ett köpcentrum. Campingföreståndaren är en solbränd liten herre med keps. Han är onaturligt pratglad och ser ut som en hobbit. Det första han berättade när vi kom var att det varken fanns polacker eller zigenare här. Sedär.

För en liten stund sedan åt vi middag på ett ställe som heter 5 knop. Jag åt en tallrik pasta. Den gick på lite styvt 250 kronor. Ölen exkluderad. Umeå är dyrt.

Jaja, Internetmottagningen är lite sisodär här upp, men jag ska försöka skriva lite mer under resans gång. Tills dess kan ni väl surfa porr eller något.

Fridens.