De gånger då jag och min vän Jayman knallar runt på stan och helt plötsligt ser en rullstolsbunden sate förflyttar vi oss alltid snabbt ett par meter åt sidan. Somliga idioter tycker att det är löjligt gjort av oss. “De kan väl fan inte rå för att de sitter i rullstol eller?!” fnyser de argt och ger oss anklagande blickar. “Vad vet ni om det, jävla PMS-horor?” kanske vi då kontrar. Det finns över hundra anledningar till en person kan hamna i rullstol, och så länge man inte frågat rullstolsmänniskan hur han/hon kom att hamna i sin portabla fåtölj så kan man aldrig vara riktigt säker på huruvida de kunde rå för det eller ej. Visst, somliga föds med nedsatt känsel i benen, men det finns också de som satt sig alkoholpåverkade i en bil och kört iväg och krockat, eller hur?

Skit samma, det är inte därför jag och Jayman alltid kliver åt sidan. Det finns ju nämligen även de som ådragit sig någon typ av sjukdom som gjort dem invalida, och sådana sjukdomar vill man ju inte gärna själv råka ut för.

Jag vet att chansen för att bli smittad av en rullstolsbunden människa med en sjukdom som i det långa loppet kan resultera i att även jag hamnar i en rullstol är näst intill obefintlig. Men det kan hända, och som min vän Jayman alltid säger: I’d rather be safe than sorry. Och det ligger ju faktiskt en hel del i det, inte sant?

Så, gör som oss och ställ er alltid på ett säkerhetsavstånd på minst ett par meter från rullstolsbundna stackare. Det är ju onekligen det bästa man kan göra.

Fridens.