Nästan alla jag snackat med sedan jag igår kom hem från Glasgow, Skottland har frågat huruvida den lokala maten smakade bra eller ej. Faktum är att jag egentligen inte vet. Jag käkade aldrig något typiskt skotskt (tyckte inte att haggis så speciellt gott ut), utan jag åt mest amerikansk kost. Till min stora glädje upptäckte jag att de hade flera stycken KFC-restauranger i stan. “Åh, KFC! Där måste jag ju bara käka!” skrek jag som en besatt till min flickvän Camilla när jag första gången noterade de rödmålade fönsterna som kännetecknar den världsberömda snabbmatskedjan. Sagt och gjort, dagen efter köpte jag för första gången käk på KFC.

Helt ärligt, så var det väl inte något speciellt direkt. Friterade kycklingbitar liksom. Visst, de var lite annorlunda kryddning på dem än till exempel McDonald’s McNuggets, men inget som är värt att hyllas till skyarna. Vad som dock var lite kul, var när jag skulle gå in på KFC för första gången. Eller vänta, jag vet inte huruvida ni känner till KFC eller ej? Okej, först kör vi en snabb genomgång för alla er outbildade jävla skithögar:

• KFC står för Kentucky Fried Chicken.
• Som namnet antyder serverar de friterad kyckling.
• Det är en allmän fördom att “alla svarta älskar kyckling”…
• … och då således “är alla som käkar på KFC svarta”.

När jag öppnar dörren till KFC stiger en familj på sex personer ut genom dörren. En mamma, en pappa och fyra barn. Alla var de kolsvarta. När vi sedan kliver in noterar jag att jag och Camilla är de enda vita inne i hela restaurangen, inklusive de anställda. Det tyckte jag var kul.

Och det var sagan om hur jag fick mina fördomar besannade.

Fridens.

This entry was posted on Thursday, June 10th, 2010 at 12:03 and is filed under Day in life, Tankar och funderingar. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.