Igår kväll var jag och min vän Carl-Uno hemma hos vår polare Jayman. Vi drack bärs och spelade TV-spel. Hur trevligt och manligt som helst. Framåt småtimmarna började det kurra i våra magar, och vi svor oss hesa över den lokala pizzerians otillräckliga öppettider. “Fan, du har inget hemma eller?” frågade jag Jayman och strök handen över min skrikande mage. “Tror fan inte det” svarade han. “Men jag ska gå och kolla. Vänta här”. Sagt och gjort – Jayman masade sig ut i köket och jag och Carl-Uno stannade kvar i vardagsrummet och körde ännu en bana på Sonic & Sega Allstars Racing.

Ett par minuter senare kommer Jayman inspringandes, och delger oss informationen gällande det faktum att han nog skulle kunna slänga ihop varsin fet hamburgare med pommes frites. Jag och Carl-Uno fäller en glädjetår och high-fivear varandra och springer sedan efter Jayman in i köket där han börjar fräsa upp nötfärsen och startar sin fritös. Ett par minuter senare det färdigt att serveras. Min hamburgare såg ut så här:

Titta på den! En fet och starkt kryddad burgare på 160 gram, med majonnäs, saltgurka, tabasco, ost, chilisås, ketchup och senap. Inte illa pinkat med tanke på att Jayman:

• Var rätt rund om fötterna.
• Vid en första anblick egentligen inte hade någonting hemma.

Fan vad jag älskade den där burgarjäveln, och fan vad jag älskar att ha en nära vän som pluggar till kock. Det är bra, då jag själv knappt kan steka upp lite köttfärs.

Fridens.

This entry was posted on Saturday, June 19th, 2010 at 16:20 and is filed under Day in life. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.