Är det något jag verkligen hatar här i världen, ja, då är det nog fan i mig fitthuvuden som ägnar sig åt Friskis & Svettis. Jag menar, ord kan ju inte beskriva hur dumma de jävla idioterna ser ut när de hoppar runt och klappar med händerna i takt till en technofierad version av någon gammal Markoolio-dänga. Man vill ju bara spy av blotta åsynen av de jävla kräken, inte sant?

När jag och min flickvän Camilla var på vår Sverigeturné i somras besökta vi bland annat Umeå. Där satt vi en kväll på en camping och avnjöt varsin Gin & Tonic i godan ro, när den uppfriskande vätskan i mitt glas plötsligt började skaka. Scenariot påminde en hel del om minuterna innan Tyrannosaurus rexen attackerar människorna för första gången i filmen Jurassic Park. Vad i hela jävla fridens namn står nu på, frågade jag mig själv samtidigt som jag oroligt spejade efter argsinta dinosaurier. Då fick jag se en brunbränd jävla hurtbulle till fjollbög som var i full färd med att få igång campingens tjocksmockar att börja dansa och tjoa och vifta och förnedra sig själva. “Kom igen nu, och ett, och två!” skrek han nasalt samtidigt som han snurrade med armarna i takt till den gamla 90-talsplågan. Jag rös av avsky gentemot den tandkrämsreklamsleende jävla token och alla fetton som blint följde hans intruktioner. Satans apjävlar, tänkte jag.

Är det bara jag som tycker att namnet “Fetton & Svettapor” är betydligt mer passande?

När jag gick i skolan (jag minns inte om det hände i högstadiet eller gymnasiet, men det spelar heller ingen roll) så skulle vi under en termin dela upp oss i par och leda vår egen gymnastiklektion. Ett par bestod av två förhållandevis groteska tjejer som jag fann obeskrivligt motbjudande. De var båda aktiva i Friskis & Svettis, och förtjänade således att stötas ut av oss andra. Då jag minuterna innan deras gymnastiklektion fick reda på att just de två skulle leda den, och att ett pass Friskis & Svettis stod på schemat såg jag till att “ha en stukad fot” så jag hade en legitim ursäkt att undslippa förnedringen ett deltagande hade resulterat i. Istället fick jag och de andra övermänniskorna som valde att hoppa lektionen sitta och beskåda hur de andra gjorde narr av sig själva. Vi skrattade så vi tjöt, och kom överens om att i fortsättningen kalla lektionens fula ledare för svettisarna istället för vid namn. För de förtjänade de, tyckte vi.

När jag då på den där campingen i Umeå satt och beskådade cirkusen av tjockisar och fläskberg som iklädda färgglada, åtsmetade joggingbyxor sprang runt som en hope dårar kunde jag inte låta bli att undra över vad som får dessa människor att frivilligt göra sig själva till sådana åtlöjen. Inser de jävla svettäcklen inte hur dumma de ser ut? Förstår de inte att folk sitter och garvar häckarna av sig åt deras idiotiska träning? Är de så verklighetsfrånvända? Jag fattar det inte. Men det kanske är som folk med downs syndrome. Folk skrattar åt dem, fast de har roligt ändå.

I så fall, kul för dem. Antar jag.

This entry was posted on Monday, July 26th, 2010 at 22:00 and is filed under Day in life, Tankar och funderingar. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.