Jag fortsätter min färd genom norra Sverige. Nu är jag i Umeå. Värt. Vi kom till en pytteliten campingplats som ligger precis brevid ett köpcentrum. Campingföreståndaren är en solbränd liten herre med keps. Han är onaturligt pratglad och ser ut som en hobbit. Det första han berättade när vi kom var att det varken fanns polacker eller zigenare här. Sedär.

För en liten stund sedan åt vi middag på ett ställe som heter 5 knop. Jag åt en tallrik pasta. Den gick på lite styvt 250 kronor. Ölen exkluderad. Umeå är dyrt.

Jaja, Internetmottagningen är lite sisodär här upp, men jag ska försöka skriva lite mer under resans gång. Tills dess kan ni väl surfa porr eller något.

Fridens.

Hej alla vänner, fiender, löst bekanta och äckliga stalkers. Jag befinner mig just nu i Östersund. Jämtlandsborna ska ju också få möjlighet att vistas i min eminenta närhet. Fast det regnar här, och det är ju mindre bra. Fast jag klagar inte, för jag har både grillchips och whisky.

Jaja, nu vet ni det.

En liten fågel kvittrade idag i mitt öra att en kille vid namn Hugo Rosas knyckt ett av mina MSPaint-alster och publicerat på sin egen blogg, utan att hänvisa till bildens ursprung. “Hugo Rosas?” tänkte jag. “Det var ta mig tusan ett fult namn”. Jag googlade upp bloggen och såg på första sidan bilden jag skapade till inlägget Joakim fejkar en orgasm!, om än något modifierad.

Ovan: Originalbilden, daterad 25 september 2008.

Ovan: Hugo Rosas omgjorda verk, daterad 27 juni 2010.

“Vilken skurkaktig liten rackare, den där Hugo”, tänker jag, stänger av datorn och sticker ner mot stan. Ett par timmar senare träffar jag min lillebror. Han är mer bevandrad i bloggosfären än mig, och således frågar jag honom, efter att ha berättat om stölden, om han har någon pejling på vem den där tjuven Hugo Rosas är. Min lillebror garvar och berättar att Hugo Rosas “vann” dokusåpan “Den rätte för Rosing”. Det tyckte jag var kul. En före detta C-kändis snor ett av mina verk, pillar lite på den och vipps så tror alla att det är han som är upphovsmannen.

Hugo Rosas, ta dig i häcken.

Jag har noterat ett rätt knepigt fenomen, hörni. Det är väl på sätt vis lite besläktat med vad jag tog upp i inlägget Sluta upp med att ljuga, era äckliga jävla tjockisar!. När folk laddar upp bilder från till exempel en fest på sin blogg, facebook eller bilddagbok (eller fan, ingen använder väl bilddagboken längre?) och ska till att skriva en bildtext, så skriver väldigt många att personen på bilden är så fin och vacker. Det är väl inget konstigt med det, men saken är den att detta enbart gäller om personen på fotot ifråga är hemskt fet, groteskt ful eller, Gud förbjude; både och. Ni förstår vad jag menar?

Det är som att personen som laddar upp fotot tänker “Hmm, Nina är ju allt annat än fager, så kanske tar hon illa upp om jag lägger upp det är kortet på facebook? Hur ska jag göra? Jo, nu har jag det! Jag skriver i bildtexten att hon är så fin och vacker och gullig och rar! Jag är ett geni!”. För att alla ska förstå mitt tänk gjorde jag för säkerhets skull en bild, så att även ni dyslektiker har en liten chans att hänga med:

“Men Joakim ditt jäva dum huvve!! den som ladar upp bilderna kanske tycker att hon är fin ju!!!!!????????!!!”

Visst, det finns någon promilles chans att fotots uppladdare faktiskt finner tjockisjäveln attraktiv, men jag har svårt att tro att alla som laddar upp bilder på sina feta bekanta och sedan skriver en bildtext om att “hon är så fin” faktiskt gör det. No way, José. Rör det sig dessutom om en massuppladdning på 50 foton blir det extra tydligt när upp emot 25 personer har blivit taggade, men bara de på tjockisar har bildtexter i vilka det står hur vackra de är.

Tror ni mig inte? Kolla facebook och bloggar ögonaböj, och bered er på att bli rättade. Och alla ni feta fläskberg som hela tiden trott att era vänner i alla fall tycker ni är fina, tänk igen.

Fridens.

Befinner mig hemma hos min pappa för tillfället. Sitter och bläddrar i dagens Aftonbladet. Överallt står det om kronprinsessan Victorias giftermål med Daniel Westling. Bröllopsklänningen hit och drottning Silvias tårar dit. Förstasidan är prydd med en stor bild på brudparet, med en stor text som säger “SÄG JA!”. En enligt min mening betydligt mer passande text hade varit “VI BRYR OSS FAN INTE!”, men då jag ännu inte uppnått världsherravälde är inte det upp till mig att bestämma. Tyvärr.

Fast samtidigt tycker jag det är jävligt skönt att de äntligen gifter sig. Så att Sverige sedan kan gå vidare och tidningarna kanske kan börja rapportera om något vettigt. Att vi ska överge monarkin och bli en republik är väl för mycket att hoppas på, men just nu känner jag mig nöjd så länge jag slipper se brudparet på varenda jävla löp så fort jag springer ner till kiosken för att köpa cigaretter och coca-cola.

Hade det varit upp till mig hade det alltid varit robotar på löpsedlarna. Oavsett om det var relevant eller ej. För robotar är awesome.

Igår kväll var jag och min vän Carl-Uno hemma hos vår polare Jayman. Vi drack bärs och spelade TV-spel. Hur trevligt och manligt som helst. Framåt småtimmarna började det kurra i våra magar, och vi svor oss hesa över den lokala pizzerians otillräckliga öppettider. “Fan, du har inget hemma eller?” frågade jag Jayman och strök handen över min skrikande mage. “Tror fan inte det” svarade han. “Men jag ska gå och kolla. Vänta här”. Sagt och gjort – Jayman masade sig ut i köket och jag och Carl-Uno stannade kvar i vardagsrummet och körde ännu en bana på Sonic & Sega Allstars Racing.

Ett par minuter senare kommer Jayman inspringandes, och delger oss informationen gällande det faktum att han nog skulle kunna slänga ihop varsin fet hamburgare med pommes frites. Jag och Carl-Uno fäller en glädjetår och high-fivear varandra och springer sedan efter Jayman in i köket där han börjar fräsa upp nötfärsen och startar sin fritös. Ett par minuter senare det färdigt att serveras. Min hamburgare såg ut så här:

Titta på den! En fet och starkt kryddad burgare på 160 gram, med majonnäs, saltgurka, tabasco, ost, chilisås, ketchup och senap. Inte illa pinkat med tanke på att Jayman:

• Var rätt rund om fötterna.
• Vid en första anblick egentligen inte hade någonting hemma.

Fan vad jag älskade den där burgarjäveln, och fan vad jag älskar att ha en nära vän som pluggar till kock. Det är bra, då jag själv knappt kan steka upp lite köttfärs.

Fridens.

Jag vet. Det har gått rätt många dagar nu sedan min senaste uppdatering. Jag vet. Somliga tycker att man borde lägga ner sin blogg om man ändå inte uppdaterar den. Jag vet. Men, saken är den att jag de senaste dagarna bara strosat runt och mer eller mindre inte gjort någonting. Tittat på fotboll, umgåtts med vänner och tagit en kaffe på stan. Är det sådana grejer ni vill läsa om? Om så är fallet så läs då någon blogg och kom aldrig mer tillbaka hit, för det är inte om sådana saker jag vill skriva. Kvalité före kvantitet, förstår ni.

Men, jag ska bli flitigare. Jag ska. Imorgon. Då ska jag nog skriva något om Daniel och Victorias bröllop. Eller snarare hur mycket jag avskyr all jävla uppståndelse kring det, och alla oförlåtligt korkade pappskallar som kommer sitta bänkade framför sina TV-apparater och följa skiten. Usch, sådana människor vill man ju bara kasta spjut på, liksom. Och sedan kissa på deras livlösa kroppar. Men men, mer om det imorgon. Tills dess; tålamod är en dygd.

Fridens.

Nästan alla jag snackat med sedan jag igår kom hem från Glasgow, Skottland har frågat huruvida den lokala maten smakade bra eller ej. Faktum är att jag egentligen inte vet. Jag käkade aldrig något typiskt skotskt (tyckte inte att haggis så speciellt gott ut), utan jag åt mest amerikansk kost. Till min stora glädje upptäckte jag att de hade flera stycken KFC-restauranger i stan. “Åh, KFC! Där måste jag ju bara käka!” skrek jag som en besatt till min flickvän Camilla när jag första gången noterade de rödmålade fönsterna som kännetecknar den världsberömda snabbmatskedjan. Sagt och gjort, dagen efter köpte jag för första gången käk på KFC.

Helt ärligt, så var det väl inte något speciellt direkt. Friterade kycklingbitar liksom. Visst, de var lite annorlunda kryddning på dem än till exempel McDonald’s McNuggets, men inget som är värt att hyllas till skyarna. Vad som dock var lite kul, var när jag skulle gå in på KFC för första gången. Eller vänta, jag vet inte huruvida ni känner till KFC eller ej? Okej, först kör vi en snabb genomgång för alla er outbildade jävla skithögar:

• KFC står för Kentucky Fried Chicken.
• Som namnet antyder serverar de friterad kyckling.
• Det är en allmän fördom att “alla svarta älskar kyckling”…
• … och då således “är alla som käkar på KFC svarta”.

När jag öppnar dörren till KFC stiger en familj på sex personer ut genom dörren. En mamma, en pappa och fyra barn. Alla var de kolsvarta. När vi sedan kliver in noterar jag att jag och Camilla är de enda vita inne i hela restaurangen, inklusive de anställda. Det tyckte jag var kul.

Och det var sagan om hur jag fick mina fördomar besannade.

Fridens.

Nu är jag hemma igen. Känns härligt. Fast Glasgow var allt bra det med. Förutom att whiskyn var billig och att det var helt legitimt och fullt socialt accepterat att ta sig en öl klockan elva en tisdagsmorgon så var nog det allra bästa att alla var så otroligt fula. Gula tänder, obefinteliga hakor och tunnhåriga hela bunten. Det resulterade ju i att man själv framstod som ännu snyggare än vad man annars gör. Härligt.

Men men, jag är trött efter resan. Skyller på jet-lagen. Skriver mer nu de närmaste dagarna.

Fridens.

Äh, palla Sverige liksom. Nu kickar jag och min flickvän Camilla till Skottland. Beräknar att komma hem om någon vecka. Typ. Ba’satt ni vet.

Fridens.

Visst är det härligt ändå, när ens vänner skapar så fina facebook-grupper dedikerade dig? Är det inte härligt, så säg?

Fridens.

Solen skiner och alla mår toppen! På uteserveringar samlas folk för att njuta av kaffe, värme och gott sällskap. I parker samlas ungdomar och knäcker några kalla Heineken, och livet är gott. Det tyckte jag och min vän Jayman också att livet var, när vi igår satt på McDonald’s uteservering och åt frukost samtidigt som vi kollade på alla lättklädda tjejer. “Fan, kolla in den häcken!” sa Jayman, nickade åt en slank, solbränd tjejs håll och tog en rejäl tugga av sin Big Mac. “Jävlar”, instämde jag och tog ett till pommes frites. Så långt var allt frid och fröjd. Dessvärre började det, ju längre tiden gick, dyka upp allt fler lättklädda tjockisar. Blekfeta, svettglansiga jävla kolosser som vankade av och ann klädda i korta kjolar och tighta linnen. “Fy fan, det är ju så man vill spy” sa Jayman irriterat när en bjässe på säkert 100 kilo gick förbi oss, och jag höll med.

“Jag hatar tjockisar” sa jag. “De är sådana jävla egoister allihopa. De går ut med knappt någonting alls på kroppen i ett försök att få lite färg, men ägnar inte oss andra en endaste tanke! Jag hatar att få min annars så perfekta tillvaro förstörd på grund av något motbjudande jävla svettäckels skull!” Jayman berättade att han tyckte det borde råda utegångsförbud för tjockisar. “Vilken bra idé!” sken jag upp. “Jag vet” svarade Jayman. “Det är ju jag som kom på det.”

När det sedan började dyka upp ännu fler tjockisar tyckte både jag och Jayman att det kokta fläsket nu var stekt, och gick bort och köpte öl istället. Sedan åkte vi skateboard i ett parkeringshus. Långt ifrån alla nedrans tjockisjävlar.  Och livet var åter gott.

Fridens.

Vet ni vad jag hatar? Raggarkulturen. De äckliga jävlarna, de fula kläderna, den kassa musiken, de långa bilarna som kompenserar för förarnas korta könsorgan, de smygrasistiska åsikterna – ja, jag hatar fan allt. Att säga att det kryllar av raggare i min hemstad vore att ta i, men de som finns verkar gilla att anordna raggarträffar och “cruisingar” runt stan titt som tätt nu när sommaren står vid tröskeln, och då bjuder de mer än gärna in sina fula, blekfeta vänner från vischan. Således fullkomligt exploderar Uddevalla av raggarjävlar, och jag känner en instinktiv längtan efter att få dö. Helvete, vad jag hatar raggare!

Något jag funderat lite över, är hur i helskotta denna inavlade kultur kan leva vidare? Hur tänker de ungdomar som väljer att ansluta sig till denna folkölshävande och korv med bröd-stinkande livsstil egentligen?

“Mjo, kanske borde man bli raggare ändå? Mecka med bilen, skaffa ölmage, snusa grov och lyssna på Eddie Meduza? Då borde man ju få fina brudar…”

En annan sak jag tänkt på är att alla jävla raggare verkar ha byggt upp sin garderob genom att köpa T-shirts med “roliga tryck” på marknader. Ni vet vilka jag menar:

• En riktig man har sexpacket i kylen, inte på magen.
• Fuck you, I drive a vovlo.
• Öl byggde denna vackra kropp.
• Riktiga män luktar diesel.
• Riktiga kärringar lagar mat samtidigt som man knullar dom.

Nu är inte jag någon fashionabel stilexpert, men någon jävla måtta borde det väl ändå vara? Om inte annat än så för vår skull? Det är ju lagom trevligt att sitta på en uteservering och äta en god baguette när helt plötsligt en blekfet raggare med Gällivarehäng och en hel dosa snus upptryckt under överläppen strosar förbi och luktar korv och svett. Nej, ska sanningen fram så skulle jag nog helst av allt se att de alla trillade av pinn snarast möjligt. Helst i någon inavlad håla i skogen, så vi slapp ta hand om liken efteråt. De kunde liksom få förmultna därute, och så kunde vi andra få förtränga dessa motbjudande satars existens.

Fridens.

Den titt som tätt fantastiske Vesslan efterlyser i det här inlägget nakenbilder på sina läsare, och eftersom jag inte hade för mig något speciellt idag, förutom att just sitta naken i min gyllene tron, tänkte jag “Varför inte?”.

Ljussabeln ni ser i bilden är sprillans ny, och är tänkt att användas i samma syfte mot katter som en flugsmälla används mot flugor. Härligt värre, liksom. Nu ska här slaktas!

Fridens.

För sex år sedan satt jag hemma en onsdagskväll och tänkte se ifall det gick något av värde på TV. Vanligtvis brukade jag vara ute och skejta, men jag hade vid det här tillfället stukat foten och satt således inne på mitt pojkrum och zappade mellan kanalerna. Jag slog på fyran och såg en glad hallåa sitta och vara i full färd med att påa nästa program. “Ikväll visar vi en smygpremiär på en helt ny serie” berättade hon och log sådär falskt som bara en hallåa kan göra. “Serien har premiär här på TV4 på onsdag, men redan nu tänkte vi visa de två första avsnitten”. “Coolt”, tänkte jag. “Det här kanske kan vara något”. Hallåan rundade av och programmet började. Serien hette visst “Lost”, och jag var fast direkt.

Nu, sex år senare, har nästan alla jag känner sedan länge gett upp serien och istället valt något “där man inte bara serveras massa jävla mysterier utan att få svar på ett enda”, som de brukar säga. Jag däremot, jag har troget följt serien. I början diskuterade jag och mina dåvarande klasskamrater serien friskt. “Det där jävla rökmolnet, vad är upp med det egentligen?” frågade någon av oss. “Det får vi nog reda på i nästa veckas avsnitt” svarade någon annan. Hade jag då vetat att jag skulle få veta “vad det där jäkla rökmolnet är för någonting” först sex år senare vet jag inte om jag hade fortsatt att följa serien. Men nu visste jag ju inte det, och följde således serien slaviskt. Och jisses vad jag är glad för det. “Lost” är utan tvekan den bästa serien jag sett i hela mitt liv (tyvärr “Twin Peaks”, men du nöja dig med silver), och inatt sänds det absolut sista avsnittet.

Jag är pepp. Jag är laddad. Det här har jag väntat på i sex år. Det känns magiskt.